En liten nyårskrönika:
Mitt 2014
Januari: Sorg efter min älskade häst, Pärlan. Hennes och mitt hjärta hade klappat sida vid sida i...12 år. Vi galopperade över många ängar tillsammans och hon bar mig som en okrönt drottning, när jag red genom hela min graviditet. Hon buffade försiktigt på min gravidmage och när hon var dräktig, ställde hon sig och nästan klämde in mig mot boxväggen, så jag fick känna fölets sparkar för första gången...
Vår (februari-mars): Förlorar en morbror i cancer. Ett snabbt förlopp. Många tankar och rädslor dykte upp; Det kan hända vem som helst. Får min första njurbäckeninflammation för detta år.
April: Min älskade hund Nisse (Valli), blir under vinter o vår sämre och sämre. I mars fyllde han 14år. Efter att ha varit in trogne vän, kompanjon och följeslagare i 14 år, ser jag att livet slocknar för var dag i hans ögon. 28 april får han somna in...
Maj: Söker sommarjobb inom demensvård och får veta att jag ska få jobba hela sommaren. Söker utbildningar på Mittuniversitetet i Sundsvall. Mest med psykiatri-kriminologi inriktning.
Juni: Åker till Järna, neranför Stockholm och träffar en av Sveriges enda "Hypo 2-läkare". Blir tagen på "allvar" och påbörjar medicinering för sköldkörteln. Släpper hästarna på bete, börjar jobba och känner positivt av medicinen.
Juli-Augusti: Jobb... Får veta att jag är antagen till en 2-årig utbildning!
September: Blir student och är jättenöjd över utbildningen. Men kroppen börjar strejka mer och mer. Utmattningen som suttit i några år, kommer ikapp....
Oktober: Min älskade mormors hjärta slutar slå, en dag i slutet av oktober. Att det kan göra så ont att mista någon! En som alltid "funnits där", finns nu inte längre... Åker på min andra njurbäckeninflammation för året. Känner mig sliten...
November: Alla fogar knakar... Jag har kommit efter med allt. Trött. Sliten. Utmattad. Ekonomin i botten, då CSN har krånglat med mig HELA hösten, utan utbetalningar.
December: Efterlängtad julledighet i 2 veckor. Rör inte skolböckerna förrän efter nyåret. Sover. Sover och sover. Migrän, ont i kroppen, ledsen och en depression som inte vill släppa taget...
Törs egentligen inte skriva "det kan inte bli värre i år" för det kan det ju alltid bli. Tyvärr. Mer blåögd än så, är jag inte. Men jag HOPPAS att det blir ett bra år. Stabilt år. Gärna "tråkigt" att det inte händer så mycket utanför ramarna.
Men det börjar ju sisådär...
I bland ångrar jag mig starkt för att jag "döpte" Torpet o stallet till "Ulvberget". För det verkar som om ulvarna vet det och tar det som ett...välkomnande. För nu är det dags igen...
Häromkvällen när jag varit upp och gett vatten osv, var det så halkigt på vägen att jag gick. Själv. Hörde när jag gick nerför den 300 meters skogsvägen, att "något" gick parallelt med mig en bit in i skogen. Jag stannade och hörde krasande steg. Eftersom det rör sig mycket djur där (älg, rådjur, räv...) så sa jag bara; "Jaja, håll dig där du, så går jag här, jag...". Inte mer med det.
I förrgår kväll såg jag tassavtryck utanför hästhagen STORA. Ingen räv och ingen av våra hundar har SÅ stora. Det var liksom större än en schäferhunds spår. Så vi tog in hästarna.
I dag fick jag höra att en av byns ryttarinnor, ridit upp (går skoterled bredvid gården) och sett ett "stort, mörkt djur springa från hästhagen och bakom Torpet". Hon hade reagerat på att det var så mörkt o stort och därför ingen räv...
Jag säger bara SUCK. Fasiken... Kan inte de vilda djuren äta vilda djur? Strunta i tamdjuren och bara äta frolic... Så nu får man oroa sig för de där tassedjuren. Igen.
I morgon ska jag börja Vårterminen på utbildningen, i alla fall. HLR -hjärt och lungräddning. Sån kunskap som ska förnyas med jämna mellanrum. Har gått den utbildningen säkert...5 ggr de sista 10 åren, så jag har ett hum om vad det är... Skulle nästan hellre vara uppe på Ulvberget och utföra HHRMH-räddning (Häst&HundRäddningMotRovdjur-räddning).
Men det blir nog bra.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar