Om att "stå på sig själv" -innan någon annan gör det...

Migrän idag igen. Suck. Jobbigt när skallen först har en "upptrappnings-smärta", sedan en "migrän-smärta" och slutligen en "medans tabletten verkar-smärta". Är på den senare nu.

Kan inte låta bli att fundera på det här med VAD som drar "läsare" till en blogg. Jag vet ju egentligen, eftersom jag gått i skolan med journalistik som ämne. En intressant/lockande rubrik säljer tidningar. Eller i detta fallet; lockar läsare till bloggen.

För det är mina inlägg om invandrarpolitik och rubriker som skvallrar om det innehållet, som lockat flest läsare till min blogg. Någonsin. Personligt rekord sedan jag "öppnade käften". Men hur många av läsarna är det som trycker "tumme upp" eller lämnar en kommentar? Inte många alls. Om jag skulle skriva ett inlägg om ett läppglans som förstorar läpparna, så skulle jag förmodligen få både kommentarer och "10 likes". Även om läsarna var endast 25 st. Men när över 100 st går in och läser min blogg om ett skållhett ämne inom dagens samhälle så törs majoriteten inte trycka "like" eller kommentera. Skulle kunna påstå att det är 90% som inte gör ett enda avtryck mer än en siffra i statistiken. Visst, alla tycker inte som jag. Men en stor del tror jag gör det. För "öga mot öga" får jag hör det.

Detta får mig så klart att fundera. Har också pratat med en släkting idag om just detta med att uttrycka sig om vad man tycker. Jag VET att jag tar en risk med att skriva ut mitt missnöje med att Sverige tar emot nya invånare och hjälper dem, när det redan finns invånare i landet som går på knäna. Jag tycker dessutom att det är oansvarigt att "blanda" olika kulturer, religioner och levnadssätt med varandra och tro att det ska gå smärtfritt. För VART i världen har detta gått smärtfritt?

Det är DET jag har åsikter om, men ändå ses som "rasist" av en del. Eller än värre att jag skulle sympatisera med nazister. Näe, absolut inte. Jag vill inte skada någon och inte heller kränka någon. Vill att alla ska behandlas lika och ha rätt till ett hem osv. Men gör det först och främst för de som redan bor i vårat land!

Det är ju inte helt smärtfritt att sitta här oh skriva om detta, det ska gudarna veta. "Vänner" har tagit bort mig från Facebook (till och med släktingar), klasskompisar har påstått att jag inte bör arbeta med människor, släkt och vänner har sagt till mig att "ligga lågt" för att det finns risk att mina starka åsikter noteras den dagen jag söker ett jobb.

Men om ALLA som tycker något ska "ligga lågt" hur blir samhället då? Om man bara tycker och tänker en massa, men aldrig släpper ur sig sina åsikter. Eller att man på fikarasten på jobbet sitter helt "blasé" och kanske till och med nickar fastän man inte håller med. Hur blir ett sånt samhälle?

Jag menar inte att man ska hugga emot arbetskamraterna på ett aggressivt sätt och göra sig omöjlig, men man måste väl stå för det man tycker? Eller?

Hur jag gör? Tja, om jag sitter och fikar med personer om tycker helt olikt mig (det händer) så hugger jag inte  om det inte är läge för det. Jag sitter hellre tyst, om det nu skulle vara så att de redan vet om min ställning. Jag kn hålla med om saker som jag verkligen håller med om, att det ÄR hemskt att flyktingar tvingas korsa haven med små barn i famnen. För det är ju hemskt! Och att det är hemskt att smugglare och passförfalskare ska kunna sko sig på desperata människor. Men jag drar mig inte heller för att säga att det kommer alldeles för många idag för att vi ska kunna hjälpa dem. Det är ett faktum, när till och med regeringens flyktingsympatiserande partier säger det.

Men håller käften och nickar mot min vilja gör jag inte.

Hur detta blir i framtiden, vet jag inte. Kanske än fler släktingar/Facebookvänner/kompisar "tar bort mig" som vän. Det får jag väll leva med då. För den dagen jag sitter och gungar i en gungstol, med katt i knä och gråa ögonbryn, då kan jag i alla fall sträcka på mig över att jag stått för mina åsikter.

Nä. Nu ett glas julmust och soffan.

Kramisar!

Grått och björnbrunt

Fortsätter på det "grå" temat. För idag har det verkligen varit grått. Vädret, humöret och måendet. Fick migrän på eftermiddagen och sov bort några timmar. Och POFF så gror hemmet igen. Eller "hem"; lägenheten. Känns inte riktigt som det "hem" vi skulle behöva.

Hade tänkt sitta och läst till Tentan, men hjärnan är inte med. Beställde böcker i alla fall, till nästa kurs. Hittade alla utom 2 begagnade, så det jublade min plånbok för.

Just nu så känner jag mig på väg ner mot "botten" igen, men jag vet att det är Utmattningssyndromet som spökar. I flera veckor har jag fungerat socialt, pluggat, varit i affärer och till och med valt fina kläder på morgnarna. DET kostar på en utbränd hjärna. Nu orkar jag knappt äta. Ser till att det finns snabblagat hemma till dottern, men sen kan jag lika gärna ta en kopp yogurt.

Sambon fick nåt besked på jobbet om ändrade tider, vilket innebär att han inte kan samåka med sin arbetskamrat. Då "rinner" bensinpengarna iväg och det lär bli fattigt och eländigt. Vilket INTE är vad vi behöver just nu. Vi skulle behöva flyt, hitta en fin gård, hitta en guldådra på tomten eller nåt. Må gott och slippa oroa oss för allt möjligt.

Och mitt i allt detta så hr jag hittat en superintressant utbildning som jag skulle vilja gå. Distans. Kriminologi med inriktning på utredningar. ÅÅÅÅÅH! Vill gå! Men det är ju omöjligt med den ekonomi som är och blir. Men tänk vad spännande...

Bara för att jag häromdagen skrev om "Vargen" som ett stort orosmoment och liksom viftade bort björnarna, så ringde min kusin mig i går kväll och var uppskruvad och hade Björnfrossa. Hon brukar var ute och gå sent på kvällarna och gjorde det igår med. På belyst asfaltsväg. Så högst 100 m fram tre "grejer" som rörde sig över vägen. Sen ramlade poletten ner och hon såg att det var en Björnhona med 2 ungar! Hon tvärvände, men hann se att de rultade ner mot lägden där vi brukar kvällsrast hundarna. Så, igår och ikväll så hr hundarna bara rastats här utanför.

Tänkte gå dit och kolla spår idag, men fick inte för dottern...

För min egen skull (människan) så räds jag mer att stöta på björn. Och sen då hona med ungar, ujuj. Men för djurens skull (hästar, hundar etc) så är vargen värre. Men att möta på flera vargar själv, i skogen -nä det vill jag inte heller.

Dottern sover hos mormor och morfar inatt, så jag har fått vara lite "ego" ikväll. Och vad gör jag då? Jo, plockar, diskar, plockar. Suckar och har dåligt samvete. Skulle behöva ett bad med ansiktsmask, tända ljus och bubblor men till och med det känns jobbigt. Så det får bli en snabbdusch.

Kramisar!

En liten solskenshistoria

I dag ska jag hålla mig "på mattan". Inte flyga ut i hur arg och förbannad jag är. Hade en riktig urladdning igår kväll, när jag hade besök av min kusin/vän och vi satt och vände och vred på politik och hur olika människor tycker och tänker.

Tänker nu skriva om en "Solskenshistoria" som jag var med om i fredags. En lite...annorlunda sådan.

Fredag morgon, 08.17:
Hoppar på bussen mot Torpshammar. Åker buss dit och samåker sedan med en klasskompis, till Sundsvall för att plugga.
Som vanligt så sitter jag med musik i hörlurarna och tittar ut genom fönstret. På allt. Löven, himlen, dimman, Ljungan... Innan jag ska hoppa av, I Torpshammar, så åker man över Ljungan och på ett ställe är vattnet väldigt strömt. Det kommer ut vattenmassor ur någon tub under jorden. Det finns som en liten avsats nära detta strömma vatten. Eftersom det är så strömt, så finns både högt staket och en varningsskylt.
Så här kommer jag i bussen och ska ju trycka på "STANNA"-knappen. Då får jag se en kvinna som står UTANFÖR staketet och tittar ner i vattnet. Hon hänger liksom med kroppshållningen och ser risig ut i håret och har gammal sig. Jag får genast känslan;
 "Näe, det är inte rätt att stå där ute om man inte ska...hoppa".
Jag kliver av bussen och hoppar in i klasskamratens bil och säger;
"Vi måste kolla upp en grej nere vid vattnet" och så berättar jag. Eftersom vi nu har läst om "suicidprevention" på skolan, så kanske man reagerar extra väl på såna beteenden. Så vi åker sakta med bilen och ser att hon står kvar.
 "Men gud, vad ska vi göra?!" utbrister klasskamraten. Och jag undrar detsamma. Vi beslutar att parkera bilen, gå längs vägen som om vi är på "promenad" och se om hon tittar på oss. Så att vi inte går direkt på och skrämmer henne att hoppa. När vi gått efter vägen och kommit till den punkt där man går ner mot vattnet, så vänder hon på huvudet.
Nu har hon sett oss, vad gör vi?" frågar vi varandra.
Då vänder sig denna kvinna om, håller i ett fiskespö och ler med hela ansiktet. Hon vinkar glatt och sekunden efter syns det att hon måste ha förstått vad vi trodde...
Så vi hoppar in i bilen kallsvettiga men lättade. Känner oss något dumma och fnittriga.
Hoppas att kvinnan fick fisk...

Kramisar!

Blir så jäkla trött...

Hemkommen från grupparbetets sista touch innan redovisningen på Måndag. Trött som en höstbjörn. Satt mig ner för att dricka ramlösa, äta naturgodis och titta på webbens nyheter. Skulle gärna vilja att det var tråkiga nyheter, på så sätt att man ögnar igenom rubrikerna och startar ett spel i stället. I stället så blir jag så arg, trött, förbannad och ledsen.

För vad är det som händer i vårt land, egentligen? Om man värnar om sig själv, sin familj och att man ska kunna leva ett drägligt liv -ja, då blir man påhoppad som rasist och Hitlerälskanre. För vad jag menar är att med de besparingar, indragningar, brister och bedrövelse som finns i vårat land; Hur kan det då finnas så mycket resurser så att vi ska kunna nära och försörja 2000 nya invånare -per dag!?

Fattigdomen (Sveriges norm för det) ökar stadigt, för både ensamstående föräldrar, unga vuxna och arbetslösa. Vi har en av de högsta siffrorna på arbetslöshet i vårt land, någonsin. På sjukhusen får patienter ligga i korridorer, för det finns inte platser på salarna. Människor med psykisk ohälsa kan gå obehandlade under lång tid, för det finns inte resurser och köerna till psykolog/psykiatriker är för långa.

A-kassan ligger på en intill oacceptabelt låg nivå. Innan jag började plugga, så hade jag ca 7.000:-/månaden. Från A-kassan. Sedan barnbidrag och underhållsbidrag på det (ca 2.300:-). Så innan jag träffade min nuvarande sambo och bodde själv med dottern så var vi fattiga.

”Låg inkomststandard” är ett mått som statistiska centralbyrån använder sig av, som förändras år från år utefter de generella levnadsomkostnaderna. För 2010 var gränsvärdet 11.453 SEK/månad för ett hushåll med en vuxen och ett barn och 17.457 SEK/månad för en familj med två vuxna och två barn. (SVT-nyheter. Summan för fattigdom är nästan oförändrad till idag).

Sjukersättning kan ju också ifrågasättas. När jag "sprang in i väggen" för några år sedan och mådde så dåligt att jag sket blod, spydde allt jag fick i mig, hade dygnet runt migrän, hjärtrusningar, depression och utmattningsdiagnos -ja då väljer Försäkringskassan att neka mig ersättning för de 3 månader jag var hemma och låg i sängen. De tyckte att jag kunde anpassa ett arbete efter mitt mående...

När jag ändå var inne och nosade på A-kassan, så kan jag ju tillägga att det är näst intill ett heltidsjobb att vara arbetslös idag. Det ska fyllas i rapporter, papper, kort. Det ska också sökas ett gäng arbeten i veckan och man får inte neka att söka ett jobb 50 mil bort. Jag fick många gånger uppmaningen att söka jobb som jag absolut inte hade någon behörighet till. Till exempel så har jag haft praktik/vikariat på ett skolkök i nästan ett år. Det var länge sedan. Jag fick diska, skära sallad, torka bord, servera barnen och skrubba ugnar. Alltså ett "köksbiträde". Men arbetsförmedlingen "tvingade" mig att söka en tjänst som Kock i ett storkök! Jag ville inte och sa det, att jag känner mig "knäpp" som skulle skicka in ett personligt brev och "ljuga" att jag skulle passa som Kock i deras kök. Men nekar man att söka anvisade arbeten, så stängs man av från ersättningen från A-kassan. Gissa om jag skämdes när jag lade den ansökan på postlådan...

Så fastän man vill jobba, så är det oerhört svårt idag att få ett "fast" jobb. Man ska antingen vara fil.kand i genikunskap eller "känna någon som känner någon som känner en chef". Eller vara den lyckligt utvalda av de 250 st som söker ett jobb som lokalvårdare.

Kontentan av detta är att det är inte lätt att vara svensk idag. Ännu svårare att vara ung svensk eller medelålders. Man ratas bort från de få jobb som finns och sedan tvingas man leva på fattigdomsgränsen.

Så...Är vi rätt land att öppna famnen för alla dessa människor om flyr från krig och behöver trygghet, vård, arbeten, bostäder och rätten till att leva och tro på sitt sätt? Det ska inte stickas under stolen med att en del av dessa människor (märk väl att jag säger "en del" och drar inte alla över samma kam) är lycksökare som har hört att Sverige ger boende, kläder, pengar till nykomlingar. Det finns de som "flyr" hit fastän de inte kommer från krig, hot och tortyr. De vill bara uppleva det land som de hört talas om det förlovade landet "Sverige".

Vem som helst skulle väl reagera om en familj (2 vuxna och 2 barn) skulle skaffa fler barn än vad deras ekonomi över huvud taget klarar av. Parasiter, säger vissa. Skulle kastreras, säger andra. Men tänk då att dessa två föräldrar har skaffat 3 barn, pengarna räcker knappt till mat, barnen får ärva kläder och leksaker av varandra och det finns inte pengar till tandläkare. Och helt plötsligt så tar familjen emot ett adoptivbarn! Och när maten har begränsats till en måltid om dagen, så öppnar föräldrarna famnen till ännu ett adoptivbarn. Situationen blir inte bra för någon av dem. De blir bankrutta, desperata och det går åt helvete.

Vad tänker vi om det?

Är det inte PRECIS så vi i Sverige gör? Eller "vi" och "vi". Jag är fasiken inte med på de tankarna. Jag kan ärligt idag säga att jag faktiskt röstade på ett parti, som många skämdes för att berätta om. Jag röstade på dem utan att jag har bomberjacka, rakat huvud, Hitler som idol och önskar död åt alla med utländsk härkomst. NEJ! Men jag stödjer att vårt land måste ta hand om sina egna invånare först och främst. Få samhället och landet på fötter igen. Göra det tryggt med resurser inom sjukvård, polis, arbete och på alla plan. Göra de svenska medborgare till starka, friska, trygga invånare. Och när man har fått landet på fötter och börjat få överskott i stadskassan; DÅ kan man börja att hjälpa andra människor i andra delar av världen. Då.

Vad Sveriges stadsskuld ligger på just denna minut, kan man hitta här: http://www.statsskuld.com/

1 385 612 990 584 sek i skrivandets stund.

Skuld. Hallå?! Vilka kommer att betala denna skuld?

Jag tänkte skriva ett inlägg om hemskheterna som händer runtomkring i samhället. Mycket knivar har det varit nu under några månader. Mord och hemskheter. Svenskar, invandrare, kineser, östeuropeér som drabbas och är ansvariga. Det finns fula fiskar i alla vatten och den slugaste gäddan blir alltid äldst. Det är hemskt vilket som, alltså om svensk eller utländsk blir mördad. Men att media idag vrider till motiv, gärningsmän, offer som de gör -det är skrämmande.

Men det tar jag i morgon.

Kramisar!

Det kostar på

Det här med åsikter, alltså... Jag har verkligen tänkt till över om det är värt att ha en blogg, där jag uttrycker det jag tycker och tänker egentligen. Det kostar på. Lite.

För några år sedan så hamnade jag i blåsväder då jag mådde jättedåligt på en arbetsplats. Jag kände det som om jag blev utfryst, baktalad och...mobbad. Så jag skrev mina känslor på bloggen -en annan än denna. Var noga med att aldrig ange namn, arbetsplats, företag etc. För jag vet vad man får skriva och inte.

Det som hände då var att mina arbetskamrater spårade min blogg (fast den var anonym) och läste den under flera flera månader. Fastän jag uttryckte min förtvivlan, ångest, rädslor och dåliga mående så var det ALDRIG någon av arbetskamraterna som gav mig en klapp på axeln. Fastän de läste. Allt. Tillslut var det jättesvårt att ens hålla ihop mig, jag var ett vrak till kropp och själ. Men kämpade på och jobbade för pengarnas skull. En dag ringde chefen. Hon ville kalla till ett "krismöte" eftersom framkommit att jag skrivit en massa dumma saker på nätet.

Vi hade ett krismöte. Jag på en sida av bordet. 5 arbetskamrater mitt emot på andra sidan bordet. Chefen och en kollega till henne satt på gaveln. Jag kände mig som Breijvik under rättegång. Men jag visste inom mig att jag inte hade gjort något som helst fel. Så jag försvarade mig, med näbbar och klor. Som tur var så hade jag redan gråtit slut på alla tårar, så jag tedde mig nog starkt och bitchig. Vilket jag innerst inne inte var.

Mötet slutade med att jag blev "friad" eftersom jag inte angivit någon. Det kändes bra. Eller så "bra" som det kunde kännas.

Jag mådde skit. Var till läkaren som sjukskrev mig för att ha "sprungit in i väggen". "Psykisk utmattning". Akut förvärrad migrän- och magproblematik. Var i alla fall sjukskriven i 3 månader. Hade ont  magen över att tänka på att återvända till jobbet igen. Sov, grät, hade migrän konstant under den sommaren. Orkade ingenting, mer än en sak i taget. Diska-vila. Bära ut soporna-vila. Äta-vila.

När jag kom tillbaka till jobbet den hösten, jobbade jag i två veckor. Sedan ett "akutmöte" igen och blev avskedad.

Vad jag vill säga med den här lilla storyn, är att jag än en gång står öga mot öga med en del som tycker att jag tänker, tycker och uttrycker mig "fel". Säkert några som tycker att jag är en knäppgök. Koko. Att en del av er som läser min blogg tycker det. Då måste jag få fråga; VARFÖR går man in och läser det som någon skriver, då man ruskar på huvudet åt den personen? Vad får man ut av det? Väntar man på att personen ska "göra bort sig" så att man kan sitta och gotta sig, eller tror man att man med sina kommentarer ska kunna "omvända" skribenten?

Om jag tycker att en person är helt ute och cyklar, gällande åsikter och livet i allmänt -då låter jag antingen bli att läsa vad den personen skriver. Eller så försöker jag att tänka: "Jaja...så länge hon/han inte skadar någon annan, så låt han/hon tycka som han/hon vill".

Jag skulle kunna vara som den största delen av befolkningen och endast lägga ut gulliga barnbilder, bilder på nya skor, statusuppdateringar om "JA! 5 km sprungna...". I bloggen skulle jag kunna puta med tuttarna och pluta med läpparna. Göra reklam för någon hårprodukt eller stringtrosor. Men det är inte JAG! Jag har inte stringtrosor och läppglans på hjärnan då jag ska sova. Näe, då tänker jag på saker som orättvisa, människors handlande, hur jag kan bli en bättre medmänniska, hur jag ska stå ut med migränen osv.

Sånt som ligger mig om hjärtat, sånt jag vill förändra eller sånt jag har en åsikt om -sånt skriver jag om. Och om du tycker att jag är ute och cyklar helt fel i denna värld -leta reda på en bloggskrivare som är på samma nivå som Du. Eller i alla fall skriver saker Du känner dig berikad av. Livet är för kort för att ödsla på sånt som man bara retar sig på -utan att man gör något åt det. Att uttrycka sin åsikt är att göra något åt det. Man visar vart man står.

Håller fast vid det jag tidigare skrivit: håll fast vid det Du tror på. Så länge det inte sårar andra människor.

Kramis!   

Yttrandefrihet?

Och som av en händelse så står siffran 66 på "antal inlägg" och 666 på antal sidvisningar i Oktober. Ja jävlar...

I dag är jag hemma från pluggandet, eftersom det vart lite stök och strul med att få ihop hemmalivet. Så jag tänkte ta en lugn dag med hundpromenad, kanske baka något och se nån film. Men så blev det inte.

Det började med en artikel i en kvällstidning om ytterligare en brand i en flyktingförläggning. Hemskt, jag säger inget annat. Bränder är alltid hemska förutom vid Valborg. Men när jag läst om bränderna, så kan det inte uteslutas att vem som helst kan ha tänt på. VEM SOM HELST. Det KAN vara nazister. Det kan vara SD:are. Men det kan också vara de boende själva som är missnöjda över nåt, eller sängröker? Det KAN vara så.

Så i morse läste jag om den senaste branden och att det hade varit oroligt igår kväll. De flyktingar som bott på förläggningen längre, visade missnöje över nya boenden och väktare fick tillkallas. De kunde inte uteslutas att branden hade med detta att göra. Så det finns ännu inga bevis på att det är svenskar, flyktingar, invandrare eller en slump som gjort att det brunnit. Därför blir jag lite trött på de som hävdar att det är bränder riktade MOT flyktingarna.

Och så såg jag en artikel om ett boende för ensamkommande flyktingbarn, där det hade varit skadegörelse. Först trodde jag att det varit inbrott, men det visade sig att det förmodligen var de boende själva som kletat bajs och mat och förstört möbler. Då blev jag förbannad. Vad är det Sverige hjälper? Och OM det nu handlar om traumatiserade barn, de måste ju få hjälp! Inte klapp på huvudet, IPhone, converse och skinnjacka -utan psykiatrisk utredning, lära sig hur Sverige fungerar och att man måste hjälpa till själv för att skaffa sig ett liv. Om de har tagit sig ända hit till Sverige på egen hand, så måste de vara så pass kapabla att förstå  såna enkla saker. Alla kan inte drabbats av PTSD i en sådan svår grad att de inte förstår att bajs ska vara i toaletten och inte på väggarna...

Jag la ut denna artikel och skrev några väl valda ord. Men fick snabbt veta att man inte "får" tycka som jag tycker i dagens samhälle. För då är man rasistisk och oempatisk och är fel ute när jag vill jobba med människor. Så mitt inlägg blev ett diskussionsforum, med tyvärr lite för hätsk ton. Man ska få säga sitt, det finns en yttrandefrihet i Sverige, men jag tror att den glömts bort. Som alla som satte "Vi tycker olika" på sin Facebook-status i och med valet; Ok. Men FÅR vi prata om att vi gör det? Näe. Jag tycker inte det.

Jag ställer mig absolut inte bakom "Vit Makt", Hitler, Apartheid osv osv. De vill ju skada, utrota och förkasta ett helt folk. Det är INTE det jag är ute efter. Jag tycker att det är fruktansvärt med krig, ISIS, tortyr osv. I alla delar av världen. Av alla sorters människor. Alla människor ska ha rätten till tak över huvudet, mat på bordet, rent vatten och att leva i fred. Tro på det man vill tro på. Men inte på bekostnad av andras liv och leverne! Och vad är det nu som håller på att hända i Sverige, när vi tagit in så många flyktingar som vi faktiskt gjort? Det blir brist på bostäder, jobb, sjukvård. För ALLA. Inte bara dem vi släppt in, utan också för oss svenskar.



Är det schysst? Mot oss? Mot dem?

Och alla de som tycker att vi ar resurserna och medlen för att hjälpa, varför behövs då tältläger? Varför annonseras det om att vi "vanliga" medborgare ska hjälpa till med kläder, skor, pengar och språkundervisning? Fanns det inte resurser till det?

Nä. Uff. Är så kluven på hur mycket jag ska gaffla på om det här. Jag känner att jag inte KAN hålla tyst. "Något" har öppnat min kommunikativa ådra i hur jag känner och upplever samhället just nu. Men jag är inte gjord av stål. Jag är en väldigt sårbar varelse, trots min bastanta kroppshydda. Jag känner mig så klart sårad när jag får direkta angrepp på att jag inte borde arbeta med människor osv. För jag brukar själv vara noga med att inte gå till angrepp mot en speciell person. Absolut inte offentligt.

Så jag känner mig vingklippt men ändå stark i mig själv. Vet vad jag tycker och tänker. Vet att andra också tänker likadant. Men många är tysta om det, för de är rädda att råka ut för samma sak som jag; borttagen från Facebook, folk som slutar heja och sedd på som en Hitlers-anhängare. DET om något är väl att se ner på människor?




Kramis

 

PTSD dagarna i ända...

Det är mycket studier nu. Känns som om jag sitter fast med näsan i böckerna snart. Men det är ju intressant, tur det. Men som jag beskrivit uppgiften förut, så handlar den om "flykting, PTSD, integreras i det svenska samhället osv". Jag kan ju säga som så; man har ju ganska så bra koll på det ämnet nu...

Var det en månad sedan jag skrev inlägget om "min syn" på invandringspolitiken och att jag tror att det kommer att gå åt skogen med Sveriges "öppna famn"? Jaa... I morse när jag slog igång nyheterna så handlade en nyhet om att "vi" i Sverige inte har resurserna inom psykiatrisk vård för flyktingar med trauman -för de är så många. Ha! Vilken överraskning? Nope.

Nästa inslag på nyheterna handlade om de "tältläger" som planeras att byggas upp för flyktingarna. För vi har inte nog med bostäder åt dem här i Sverige. Va?! Inte? Oj. Det måste ha kommit som en nyhet för politikerna, tydligen.

Mer som syns inom detta i media är;

-Flyktingar som lämnar sin tillfälliga bostad (här i Sverige) och kastar "startkassar" med hygienartiklar,  sängkläder osv.

- Ökade våldtäkter, bedrägerier, stölder, inbrott. Och de som överrepresenterar de brotten kan man ju själv gå in och läsa om. Googla.

- Vårdcentraler får hålla extraöppet för att hinna ta hand om alla flyktingar som är i behov av vård.

- Nyanlända som vägrar kliva av bussen som parkerat framför deras tillfälliga boende på en gammal skola. De vägrar kliva av bussen för att det är "för långt ut i skogen". (Vart tog nöden vägen? Krisdrabbade krigstraumatiserade ledsna människor som bara vill komma ifrån kriget?).

Och för att inte tala om för en vecka sedan då det uppmärksammades i ett granskningsprogram om "oskuldskontroller" av unga kvinnor och barn. I Sverige! Men vilka gjorde undersökningarna? Vilka krävde att undersökningarna skulle göras? Vilka blev undersökta? Tja, inte var det läkaren Anna från Gävle som undersökte lilla 12-åriga Lisa för att hennes mamma Mia ville det. Näe. Lite andra namn. Annan kultur. Andra regler. Annan religion.

Det värsta med dessa "oskuldskontroller" är ju att kvällstidningar, nyheter och gemene man pratar om detta fruktansvärda. Kränkning mot flickorna. Men börjar man att prata om VARFÖR och av VILKA detta görs -då vänds det på klacken och 8 av 10 vill inte prata om det. För då är man "rasist".

Nä. Fy jag blir SÅ trött. Vet inte vad jag ska göra av min frustration. Egentligen inte vem jag ska prata med om sånt här, för de allra flesta törs inte prata om det. Av rädslan att bli kallad rasist. Eller så svänger man till det på ett sånt synsätt att "det händer bara därnere i Syrien och Afghanistan. Och ISIS är en så liiiiiiten grupp av jordens befolkning att det är ingen som helst fara för oss.

Men att tusentals flyr in i vårt land -varje dag- det är liksom ett faktum. Vad flyr de ifrån? Därför är det så aktuellt och berör oss så mycket också; "Vi" svenskar som tar hand om dessa "otrogna mot religion och tro" -hur ser kriget på "oss"? Om de vill erövra världen med sina hemskheter, så kanske man måste lyfta på blicken och se bortom kvällstidningarnas bilder på gråtande flyktingbarn, drunknade barn och bilderna av ett långt tåg med marscherande flyktingar (ofta en kvinna med tre barn närmast kameran, kanske en gammal man eller en rullstolsbunden. 7 av 10 på bilden är oftast unga män. Men de placeras sällan längst fram för att visa omvärlden.

Jag är inte utan hjärta och har sagt det förut. Tvärtom så har jag ett STORT hjärta. Men tillsammans med en aktiv hjärna, så kan det bli jobbigt. Man ser dessa bilder, filmer och till och med när jag ser e tiggare så stinger det till i bröstet på mig. Jag SER ju också en "människa i nöd". Som vill ha min hjälp. Men man får inte vara så blåögda som vi många svenskar är; det finns rötägg bland alla sorters människor. Rika, fattiga, gula, vita, svarta. Män, kvinnor. Snygga, fula. Och med den massinvandring som kommer in till oss idag, så kommer det givetvis rötägg också.  Likväl som det kommer de som verkligen behöver vår hjälp. Men när rubrikerna och verkligheten visar att en del av dem kommit för att de utlovats ett "förlovat land", ja då har det gått fel någonstans. Det måste "sållas" bland dem som SKA komma in. Inte öppna famnen för alla, ta sig vatten över huvudet och sedan drunkna själv av problemen som uppstått.

Se dokumentärer. Läs siffror. Kolla in brottsstatistik, sätt Dig på en parkbänk mitt i en stad och studera människor. Prata med människor. Det man får veta är visserligen mycket trauma, krig och elände. Men från FLER infallsvinklar än en.

Nä. Nu sova. Ska åka till stan och plugga på i morgon igen. Mer flyktingpsykiatri. Mer siffror. Mer funderingar.

Kramisar!

Trött-fredag

Den stora tröttheten har hittat igen mig igen. Den är hemsk. Hjärnan och kroppen "lägger av" och då är det bara att lägga sig ett par timmar. Så fort huvudet landar på kudden så somnar jag.

Och så har vi det här fruktansvärt dåliga samvetet... Att jag inte orkar. Energin är borta. Det finns så mycket jag skulle VILJA göra och orka. Och jag vet innerst inne att en stor del av denna stress-gegga (som gör att kroppen säger upp sig ibland) beror på att jag "sitter fast" i livet. Jag vill inte ha det så.

Sambon åker på älgjakt i helgen, så honom ser jag inte nåt av. Trist, för vi skulle behöva umgås lite. Prata. Prata ut. Vara ett seriöst vuxet par och inte två sovandes zombies som slåss om sängen. Lite så är vi nu.

Dottern, min älskade lilla pingla, blir mer och mer "tonåring" för varje dag som går. Humörsvängningar, smink, dörrar som smäller, "Du fattar ju ingenting!". Jag blir alldeles stum; vart kommer det ifrån? Och fastän jag vill rulla ihop henne i fanen och pussa henne till sömns, så måste jag acceptera att hon har kommit i puberteten och hon har en tjej som vill komma ut från den lilla flickunge hon varit.

Varje dag funderar jag över det här med barn. Bebis. Och varje dag blir jag mer och er övertygad (och ledsen) över att det nog inte blir någon fler. Mitt "bäst-före-datum" har ju liksom gått ut. Och i den här lägenheten; ALDRIG. Om jag sedan ska göra min sambo nöjd, med att först få ett fast jobb efter utbildningen, jag då är det kört. Butiken stängd.

Jag trodde då aldrig att jag skulle få denna "panik" för att bli gammal. För nu jagar den mig med blåslampa i baken. Blir så otroligt stressad över att "allt" ska hänga på mig? Vart gick det fel?

Den här helgen hoppas jag att jag får vila. Inga skrik. Ingen hets. Ingen irritation över grannar. Bara få rå om min stora hydda. Dottern ska vara hemma, annars hade jag redan varit uppe i Torpet. Får se om hon vill följa med, annars blir det väl den här äckliga usla energiätande skitlägenheten hela helgen.

Nu ska jag masa mig tillbaka till skrivbordet en stund. Se om jag kan göra nån nytta där.

Kramis!

I dag saknar jag...

I dag saknar jag...

Vet inte om det är en släng av "höstdepression", allmän melankoli eller vad det är. Men jag har tårarna bakom ögonlocken hela tiden och saknadskänslor kryper under huden på mig.

Jag saknar min älskade hund Nisse; hans pigga ögon, alerta steg och trofasta kärlek. Han såg mig som sin "chef och arbetskompis" och ville inte gosas med mig. Men han fanns ALLTID där för mig.

Jag saknar också Celine, collien som fanns vid min sida i 12 år. Genom tiden från ungdomlig flicka till vuxenvärlden. När jag provade mina vingar utanför mitt bo, så flög hon bredvid mig. Vi var så synkade att vi hade ont i magen samtidigt, om jag var ledsen så var hon ledsen. Hon var en spegel av mitt humör -stackarn. Älskade goa, långa nosen som brukade stå och stirra på mig nedanför sängen med en snordroppe på nosen.

Å så saknar jag hästen Pärlan, min riktiga Pärla. Damen som skulle få sin pension hos mig och gav mig så otroligt mycket. Skavsår mellan fingrarna (stark när hon ville), en lårkaka (jag råkade smyga bakom henne i stallet och PANG), hon ville ALLTID buffa på mig efter ridturerna. Jag fick alltid puta med rumpan mot henne, så att hon gnussade av sig sin pannsvett på min rumpa. Många mil red jag på henne och vi träffade på rådjur, björn, älgar, traktorer och allt man kan tänka sig. Hon var så trygg och lugn. Aldrig rädd för nåt -förutom en bil som surrat fast en julgran på taket. Då vart hon rädd! När jag var med barn så var hon så otroligt försiktig med mig. Istället för att "buffa" som hon brukade, så k hon mulen mot magen på mig. Sedan gav hon oss ett underbart föl. Hennes hjärta galloperar vidare i honom, det är jag säker på.

En annan saknad liten krumelur är Kalle kanin. Han fick jag när jag var 11 år. Den lille rackaren förstod inte att han var en kanin, utan tog på sig rollen som hund-fästman åt mig. Han var "sur" när kompisar sov över (bajsade/pinkade i deras bädd, gnagde på deras kläder osv). Han älskade actionfilmer (satt under rumsbordet och följde dem. Men vart det kärlek så skuttade han därifrån). Brödrosten var hans favoritljud, då kom han sladdandes och tiggde. En kompis hade en kaninhona och de var "käresta". Vi vigde dem under en maskrosceremoni och hoppades på kaninungar. Men det hann aldrig bli några. Kalle fick bli kastrerad, för han hade en ovana att "skvätta" på byxbenen på folk. Och någon gång när jag varit och hälsat på kompisen (som hade honan) så hoppade han till och "skvätte" mig i ansiktet. Då blev det knips knips...

Torkel bajsman -virvelmarsvinet som charmade hela min omgivning. Flera stycken (vuxna) vänner skaffade sig marsvin sedan de träffat Torkel. Jag köpte honom på en zoo-butik på Södermalm i Stockholm. Som sällskap till Celine (collien). De blev verkligen bästisar, men det var Torkel som bestämde. Han sov i hennes fluffiga krage, åt ur hennes matskål, som i hennes korg och när man kom hem så möttes man av en glad hund och ett glatt marsvin. Han smet en gång, uppe i Torpet och jag var förtvivlad. Men efter 2-3 dagar så hörde jag "pjutt, pjutt, pjutt" och så kom han fram med ill-gröna läppar och stinn mage...

Ja, med alla de djur man haft så skulle detta inlägg kunna bli långt. Men jag stannar där. Grejen är väl att det förmodligen blir ett till djur i himlen idag, eller i morgon. Min mamma och pappas katt (uppföd av mig) har blivit dålig den senaste tiden. Nu för någon dag sedan så hade hon typ ett epileptiskt anfall och efter det sitter hon bara och stirrar. Hon är 11 år och oförsäkrad. Så risken finns att det är något allvarligt fel och att hon får somna in snart...snyft.

Den här biten är ju den absolut värsta med att ha djur. All den glädje och kärlek man får av sitt djur, kan göra så att hjärtat känns sprängfyllt av kärlek. Men den dagen de försvinner, då gapar hjärtat tomt och öde. Gör ont. Alla minnen ekar ihåligt därinne. Det gör så ont så att man vet inte om man kommer att bli människa igen. Precis som när man förlorar en annan kär familjemedlem.

Men jag tror att an måste vara en riktig djurvän för att förstå det, näst intill på det "knäppa" sättet.

Jag försöker att tänka på mina "vänner" på andra sidan som vänner som en dag kommer att möta mig på den andra sidan regnbågsbron. Det känns lite lättare att sakna då. För då får man ju se dem igen. Någon gång...

Kramisar!

Några ord om mobbing

Såg det där programmet om mobbing igår på Tv. Jag är tudelad på om det var bra eller inte. Men all tid om mobbing/kränkningar får i Tv är bra Tv. För precis som med depressioner, ångest, utanförskap så måste det belysas och uppmärksammas.

Nu vet ju inte jag hur de har tänkt sig programidén, men jag önskar att det hade handlat om små barn upp till vuxna människor, för mobbing finns överallt. Och oftast hänger det kvar hos den som blivit mobbad. Gamla mönster som man har inom sig själv är svåra att bryta (att man tar ett steg tillbaka i en grupp, för "mig" vill väl ingen lyssna på?).

Jag blev mobbad i skolan. Både av elever och lärare. Exakt varför vet jag inte än idag, men förmodligen så var jag ett tacksamt mobbingsobjekt eftersom jag blev ledsen och tog åt mig nåt oerhört. Så här efteråt, skulle jag ha "gett igen" oh skrikit mig hes av ilska istället för hes av gråt. Men att som 8-9 åring veta det?

Jag vet inte om det fanns värre och bättre perioder, det gjorde det nog. Men det fanns liksom konstant med i bakgrunden hela låg och mellanstadiet.

Det var mest utfrysning. Tissel och tassel bakom ryggen. Blickar. Suckar när jag blev med i en grupp. Sist vald på jympan. Å så fick jag vara "dörrvakt" i ryska posten-leken. Så att ingen kille behövde pussa mig.

Stryk fick jag "bara" en gång. I ettan. Det fanns som en snurrkarusell på skolgården, där man hoppade på så länge det fanns plats på stången mellan cyklarna som man egentligen skulle sitta på. En större kille brukade stå i mitten och "putta på" så att karusellen gick jättefort.
En dag hade jag satt mig på stången och klamrade mig fast med säkert 15  andra skolbarn. En tjej i min klass (henne alla lyssnade på) satte sig bredvid mig med handen på min hand. Karusellen snurrade och snurrade och jag blev lite illamående. Så jag släppte karusellen med handen och klasskompisens hand tappade då också taget. Hon hamnade bredvid karusellen i leran. Jag sa förlåt och drog mig illamående undan. Efter 5 minuter kom de "tuffa killarna" i klassen och sa att jag skulle få igen. De höll mig i armar, hår och ben, medans de turades om att sparka och slå mig i magen. Sedan lämnade de mig i en gråtande hög på skolgården.
När det var dags för lektion så satt jag i korridoren en bit ifrån klassrummet och grät. Hade så fruktansvärt ont i magen. Då kommer min lärarinna och frågar vad som hänt. Mellan mina hulkanden sa jag "de slog mig". Hon svarade: "Jaja. Kom nu så får vi börja lektionen..."

Så där tyckte jag att man möttes av lärarna när det hände något. Jag var inte den som skvallrade, utan bet mest ihop och lät det komma ut hemma. Men visst faan måste lärarna ha SETT?!?

I trean så skulle vi ha ett "Julspel", bara vår klass. Det lottades fram vem av tjejerna som skulle bli Lucia. Lotten föll på mig. Höga protester hördes i klassen från killarna. "Vi kanske ska välja om då? Eller vill du hemskt hemskt hemskt gärna vara Lucia?", sa vår fröken. Och det ville jag ju. Men om jag inte minns fel så gjorde jag det med magont.

Läraren vi hade i åk 4-6 var "känd" för att vara lite hård, men rättvis. Skitsnack. Han hade sina favoriter som kunde göra nästan vad som helst, utan tillsägelser. Han hängde på elevernas öknamn som de hade på mig. På jympan så "orkade" han inte med tjafset som blev när jag blev kvar och måste väljas in i ett lag. "Äh, gå vart du vill", sa han.

Tror det var i fyran eller femman, när vi hade någon slags skolturnering. Vi tävlade mot andra skolor, så det var en ganska "stor" tävling. Jag lyckades komma trea (brons) i längdhopp. Minns så väl på prisutdelningen när det applåderades och hurrades åt alla "sportungar" som vann medalj efter medalj. Och så kom jag fram. Tystnad. Min lärare stod där med klassen och hade händerna bakom ryggen och HÅNLOG! Ingen applåd fast jag var hans elev.

Det där var några av de händelser som etsat sig fast mest. Det var länge som jag inte ville prata om dom och inte visste med vem heller. För en del skolkompisar märkte nog inget. Det pågick under så lång tid, till och från skolan (och fritiden) och med små signaler ibland. Men när jag tänker till så märkte jag nog av det varenda dag...

När min mamma tog upp det med någon av lärarna svarade de:"Näe, det finns ingen mobbing på vår skola. Det skulle vi ha märkt...". Eller den manlige läraren som under ett kvartsamtal sa; "Men om du nu upplever det som att de är dumma mot din dotter, har du tänkt på att det kanske ÄR nåt fel på henne?".

Klart att detta har satt sina spår. Sår som blivit ärr. Ärr som resulterat i dåligt självförtroende, depressioner och ångest. Jag hatar speglar och har alltid gjort. Under mina första 10 år fick jag höra "du är så smal" och under mobbingen "du är så ful". Och sedan jag fick barn "Du är ganska tjock". Så det kan gå dagar och dagar innan jag speglar mig. Det är nåt jag kämpar med än idag.

Nåt som är en hemsk bieffekt av att ha varit mobbad som liten, är ju att det sätter sina spår hos en som vuxen. I grupper. På jobb. Utbildningar etc. Om man har den där syn på sig själv som "dum, klumpig, ful etc" så hör man det som ett mantra i huvudet. Då kan det vara lätt att man "faller" dit igen. Jag blev till exempel mobbad/kränkt på ett jobb jag hade. Och då faller man ofta tillbaka till den där lilla flickan man var när man blev mobbad och utfryst.

Något jag lärt mig mer och mer är att jag på ett sätt får "lida" för vad jag tycker och tänker. Eller att jag står för det. Många blir hemskt obekväma av det. Om några tillsammans blir obekväma av det, så blir det lätt jag mot dem. Det var när jag gick hos en kurator som jag insåg detta. Att jag ÄR ju ganska speciell. Egen. Och det gäller att utnyttja det på rätt sätt. Men där är det svåra.

Så varje dag jobbar jag med självkänslan och att försöka utvecklas till den jag vill. Att stå för det jag tycker, men utan att behöva hamna i klater för det.

Nu tog orden slut och toaletten ropar.

Kramis!

Spruta, rentvätt och Rörost

Vad skönt det är med nytvättat. Den svaga doften av sköljmedel gör nästan så att dammråttorna inte märks av. Nästan. Får se om jag får ork till att ta snabeldragaren på en vals sedan.

Haft migrän till o från sedan i...torsdags. Den har liksom inte blivit så där jättesvår, så därför har jag bara stått ut. Men i natt vaknade jag ett flertal gånger och hade så ont att jag mådde illa. Så det fick bli en Imigran-spruta. Sen när jag sovit en stund till, så hade det inte släppt riktigt. Så jag blev hemma från pluggandet i dag. Får sätta mig en stund senare med det.

Nu är jag stel i nacken, lomhörd och darrig. Och trött. Jättekul. Men migränvärken är i alla fall borta. Det blir nåt konstigt med mig när jag blir av med en sån här "flerdagars-migrän"; jag får en slags överskottsenergi. Fast egentligen tror jag att det sitter mest i mitt huvud (psyket) att jag ska ta igen allt jag missat de onda dagarna och måste passa på innan skiten kommer tillbaka igen.

Ungefär som vi svenskar blir när sommaren äntligen kommer. DÅ måste man passa på och ta igen och...

Det bästa vore nog att sitta i en lässtol eller ta en stilla ridtur. Bara vara, dagen då migränen släppt. Men det är ju så lätt att säga en sak och så gör man en annan.

Tänkte på en sak igår kväll. En sak som jag är jättedålig på. Och skulle vilja bli bättre på; Rutiner. Alltså på ett jobb, eller i stallet, så följer jag rutiner till punkt och pricka. Men hemma... så dålig på det. Önskar att jag fick till en rutin med 1 timmes hundpromenad på morgonen, äta var 3:e timme, alltid te-fika med dottern på kvällen (för att prata om dagen osv). Men näe då. Jag kan inte helt och fullt skylla på migränen. Men mycket är det som gör att den sätter pinne i hjulet.

Och sedan så tror jag att det blir som en slags reaktion (frihetstänkande) på alla de måsten och krav som jag har på mig. Så när jag KAN, så gör jag så lite som möjligt.

Mycket med det där. Men te-stunden ska jag i alla fall införa.

Får se om jag piggnar på mig mot kvällen och knåpar ihop ett till blogginlägg. Nu ska jag röra i min rörost, som jag håller på att koka. Jämtländsk delikatess. Jag kokar egen (laktosfri) för att det är så grymt gott. Det tar några timar, men en sån här dag är det alldeles lagom.

Kramisar

Söndags-tankar

En vecka med "negativt tänkande". Summering:

Migränen: Har varit "bättre" än vanligt (dock kan jag ha såna veckor ibland...).

Husköp: Inga kommentarer. Inget på G. Inget i sikte. Bara i mina egna ensamma drömmar...

Orken: Som vanligt. Kommer och går. Det gäller att passa på att göra så mycket som möjligt när andan faller på. För sen pyser jag ihop som en oknuten ballong.

Att bo med: Här är jag inget rolig.

Humöret: Argare än vanligt. På gott och ont. Jag får saker gjorda "snabbare" för jag suckar mindre och ryter mer.

Äh. Vet inte om det varit så stor skillnad egentligen. Det är svårt att bara tänka superpessimistiskt hela tiden -insåg jag.

En grej som veckan började med, var att vi skulle påbörja vårt nya grupparbete. Vi ska tänka oss en rehabiliteringsplan på en person med "psykisk ohälsa" och först skriva en 10 sidor lång rapport och sedan redovisa framför klassen. Grupperna fick inte själv välja "personen med psykisk ohälsa", utan det blev varje grupp tilldelad. Vi fick "Mohammed, 54 år".

Mitt individuella arbete innehöll en del PTSD (post traumatiskt stressyndrom) och inslag av fjärran land. Arbetet före det var ju grupparbete om "självmordsprevention bland ensamkommande flyktingbarn".

Jag ser det som att "någon däruppe" skämta mig aprillo... Det verkar vara meningen att jag ska vända och vrida på varenda känsla, tycke och tänk som jag har om invandrare, flyktingar, muslimer, nysvenskar -you name it.

Om ödet vill spela mig ett riktigt spratt, så lär det väl dyka upp ett lämpligt jobb bland dessa människor, efter utbildningen. Jag har funderat i de banorna; hur skulle jag klara av det? SKULLE jag klara av det? Tja...När de får hjälp här i Sverige, så är de redan här. Kanske det kulle behövas någon lite "kritisk" person i staben för dessa?

Den som lever får se.

Lär mig i alla fall en hel del om dessa människor. Visste ni till exempel att de räknar med att var 4:e invånare i Sverige inte är "svensk" (utlandsfödd, invandrare, flykting, utländska föräldrar etc)? Så mycket som var 10:e flykting lider av PTSD i en sådan svår grad att de har psykiska funktionshinder? PTSD kan resultera i självmord, depression, droger, destruktivt beteende eller psykoser?

Vet politiker detta?

Det räcker inte med att öppna famnen och ge dessa människor ett nytt land. Tak över huvudet, mat och fred. "Såren" de har fått i sina själar blöder, ömmar och finns där ändå. Bra vård (samtal, psykiatriska resurser) kan hjälpa till att läka dessa sår till ärr. Ibland bleknar de bort, men oftast finns de kvar som en påminnelse av nåt hemsk som hänt.

Har Sverige verkligen resurser till det? Här i landet får man inte ens hjälp när man är så sjuk att man inte orkar ta sig upp ur sängen. Inte heller när man har en sådan ångest att man stänger in sig i sitt hem. Eller alla de mobbade som finns. Ingen ser dem. Ingen hör dem. Och mobbing är en otroligt stor förklaring till att varför så många svenskar idag mår dåligt, i det tysta. För det finns ingen hjälp.

Går man till doktorn (VC) så skriver de ut antideppressivt som om det vore vitaminer. Om livet håller på att kollapsa av att man inte blir lyssnad på, så får man sömntabletter. Blodtrycket rusar upp i hjärnan och vips så får man blodtrycksmedicin. När sedan "grundorsaken" blir förbisedd i år efter år, så mår man sämre och sämre. Medicinerna kan göra att man blir trött, dåsig och sväller upp i övervikt. Ja, då klämmer doktorn i en valk och säger "släpp kakburken på kvällarna...". Å det mår man ju bättre av? Sedan får man svälla lite till, tills man kan bli erbjuden en Gastric Bypass. Denna KAN vara räddningen för många, men andra passar det inte alls. Individanpassad vård, är något som hela tiden återkommer i de vetenskapliga artiklarna som jag får läsa på utildningen. Har inte läkarna fått läsa såna?

En liten snabb parentes, så kan jag ju nämna den "Sköldkörtel"-epidemi som sprider sig över västvärlden nu. Den kommer ofta av att en inre stress ligger på systemet i kroppen (binjurar, kortisol) hela tiden och vi får aldrig riktigt slappna av. Stressen kan göra så att binjurarna producerar för lite kortisol och man blir trött, frusen, överviktig, svullen, känsla av hjärndimma etc. Sköldkörteln börjar producera mindre hormon (T3 och T4). Kroppen mår ännu sämre.

I "bästa" fall så tar VC nu ett blodprov, på dem som söker för de ovan nämnda symtom. De konstaterar i de flesta fall att det inte är några som helst fel på proverna och sköldkörteln. Mn är kärnfrisk! Och med detta kommer fördomarna... Tjock=lat. Trött=lat. Seg i hjärnan=dum. Och så vidare i all oändlighet. Nyckeln kan många gånger vara att läkarna tar "standardprover" och mäter bara T4 i blodet. Därför hittas inte de som har brist på T3 och även T4 i "cellnivå", som innebär lite mer komplicerade prover (urinsamling, salivtest etc).

Så här har vi en kategori med svenskar (oftast kvinnor) som dagens sjukvård feldiagnostiserar och sätter stämpeln "deprimerad, överviktig, nedstämd kvinna". Antidepressiva piller och OM man har tur, så får man komma till en kurator. Psykolog/psykiatriker? Pft. De kan inte prioritera alla 35-åriga kvinnor som är lite ledsen feta och trötta. Finns inte resurser.

Alltså....Jag har varit i den svängen OCH i "depression/panikångest"-svängen OCH i "haft tankar på att avsluta sitt liv-under depression"-svängen. Den senare svängen, fick jag komma till en kurator. Som tyckte att jag var "klok" och så fick jag sluta.

Om inte resurserna finns för "oss" Svenskar som mår dåligt (feldiagnostiserad eller ej) -hur FAAN ska det då finnas resurser för alla dem som kommer hit? Och hur kn det bli med obehandlade trauman och PTSD:are? Tja....jag gruvar mig för hur vårt samhälle kommer att se ut om 5 år...

Nä. Nu har jag fått häva ur mig lite. Dags för tvättstugan. Det vankas rena trosor...

Kramisar!