Nu vet ju inte jag hur de har tänkt sig programidén, men jag önskar att det hade handlat om små barn upp till vuxna människor, för mobbing finns överallt. Och oftast hänger det kvar hos den som blivit mobbad. Gamla mönster som man har inom sig själv är svåra att bryta (att man tar ett steg tillbaka i en grupp, för "mig" vill väl ingen lyssna på?).
Jag blev mobbad i skolan. Både av elever och lärare. Exakt varför vet jag inte än idag, men förmodligen så var jag ett tacksamt mobbingsobjekt eftersom jag blev ledsen och tog åt mig nåt oerhört. Så här efteråt, skulle jag ha "gett igen" oh skrikit mig hes av ilska istället för hes av gråt. Men att som 8-9 åring veta det?
Jag vet inte om det fanns värre och bättre perioder, det gjorde det nog. Men det fanns liksom konstant med i bakgrunden hela låg och mellanstadiet.
Det var mest utfrysning. Tissel och tassel bakom ryggen. Blickar. Suckar när jag blev med i en grupp. Sist vald på jympan. Å så fick jag vara "dörrvakt" i ryska posten-leken. Så att ingen kille behövde pussa mig.
Stryk fick jag "bara" en gång. I ettan. Det fanns som en snurrkarusell på skolgården, där man hoppade på så länge det fanns plats på stången mellan cyklarna som man egentligen skulle sitta på. En större kille brukade stå i mitten och "putta på" så att karusellen gick jättefort.
En dag hade jag satt mig på stången och klamrade mig fast med säkert 15 andra skolbarn. En tjej i min klass (henne alla lyssnade på) satte sig bredvid mig med handen på min hand. Karusellen snurrade och snurrade och jag blev lite illamående. Så jag släppte karusellen med handen och klasskompisens hand tappade då också taget. Hon hamnade bredvid karusellen i leran. Jag sa förlåt och drog mig illamående undan. Efter 5 minuter kom de "tuffa killarna" i klassen och sa att jag skulle få igen. De höll mig i armar, hår och ben, medans de turades om att sparka och slå mig i magen. Sedan lämnade de mig i en gråtande hög på skolgården.
När det var dags för lektion så satt jag i korridoren en bit ifrån klassrummet och grät. Hade så fruktansvärt ont i magen. Då kommer min lärarinna och frågar vad som hänt. Mellan mina hulkanden sa jag "de slog mig". Hon svarade: "Jaja. Kom nu så får vi börja lektionen..."
Så där tyckte jag att man möttes av lärarna när det hände något. Jag var inte den som skvallrade, utan bet mest ihop och lät det komma ut hemma. Men visst faan måste lärarna ha SETT?!?
I trean så skulle vi ha ett "Julspel", bara vår klass. Det lottades fram vem av tjejerna som skulle bli Lucia. Lotten föll på mig. Höga protester hördes i klassen från killarna. "Vi kanske ska välja om då? Eller vill du hemskt hemskt hemskt gärna vara Lucia?", sa vår fröken. Och det ville jag ju. Men om jag inte minns fel så gjorde jag det med magont.
Läraren vi hade i åk 4-6 var "känd" för att vara lite hård, men rättvis. Skitsnack. Han hade sina favoriter som kunde göra nästan vad som helst, utan tillsägelser. Han hängde på elevernas öknamn som de hade på mig. På jympan så "orkade" han inte med tjafset som blev när jag blev kvar och måste väljas in i ett lag. "Äh, gå vart du vill", sa han.
Tror det var i fyran eller femman, när vi hade någon slags skolturnering. Vi tävlade mot andra skolor, så det var en ganska "stor" tävling. Jag lyckades komma trea (brons) i längdhopp. Minns så väl på prisutdelningen när det applåderades och hurrades åt alla "sportungar" som vann medalj efter medalj. Och så kom jag fram. Tystnad. Min lärare stod där med klassen och hade händerna bakom ryggen och HÅNLOG! Ingen applåd fast jag var hans elev.
Det där var några av de händelser som etsat sig fast mest. Det var länge som jag inte ville prata om dom och inte visste med vem heller. För en del skolkompisar märkte nog inget. Det pågick under så lång tid, till och från skolan (och fritiden) och med små signaler ibland. Men när jag tänker till så märkte jag nog av det varenda dag...
När min mamma tog upp det med någon av lärarna svarade de:"Näe, det finns ingen mobbing på vår skola. Det skulle vi ha märkt...". Eller den manlige läraren som under ett kvartsamtal sa; "Men om du nu upplever det som att de är dumma mot din dotter, har du tänkt på att det kanske ÄR nåt fel på henne?".
Klart att detta har satt sina spår. Sår som blivit ärr. Ärr som resulterat i dåligt självförtroende, depressioner och ångest. Jag hatar speglar och har alltid gjort. Under mina första 10 år fick jag höra "du är så smal" och under mobbingen "du är så ful". Och sedan jag fick barn "Du är ganska tjock". Så det kan gå dagar och dagar innan jag speglar mig. Det är nåt jag kämpar med än idag.
Nåt som är en hemsk bieffekt av att ha varit mobbad som liten, är ju att det sätter sina spår hos en som vuxen. I grupper. På jobb. Utbildningar etc. Om man har den där syn på sig själv som "dum, klumpig, ful etc" så hör man det som ett mantra i huvudet. Då kan det vara lätt att man "faller" dit igen. Jag blev till exempel mobbad/kränkt på ett jobb jag hade. Och då faller man ofta tillbaka till den där lilla flickan man var när man blev mobbad och utfryst.
Något jag lärt mig mer och mer är att jag på ett sätt får "lida" för vad jag tycker och tänker. Eller att jag står för det. Många blir hemskt obekväma av det. Om några tillsammans blir obekväma av det, så blir det lätt jag mot dem. Det var när jag gick hos en kurator som jag insåg detta. Att jag ÄR ju ganska speciell. Egen. Och det gäller att utnyttja det på rätt sätt. Men där är det svåra.
Så varje dag jobbar jag med självkänslan och att försöka utvecklas till den jag vill. Att stå för det jag tycker, men utan att behöva hamna i klater för det.
Nu tog orden slut och toaletten ropar.
Kramis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar