I dag saknar jag...
Vet inte om det är en släng av "höstdepression", allmän melankoli eller vad det är. Men jag har tårarna bakom ögonlocken hela tiden och saknadskänslor kryper under huden på mig.
Jag saknar min älskade hund Nisse; hans pigga ögon, alerta steg och trofasta kärlek. Han såg mig som sin "chef och arbetskompis" och ville inte gosas med mig. Men han fanns ALLTID där för mig.
Jag saknar också Celine, collien som fanns vid min sida i 12 år. Genom tiden från ungdomlig flicka till vuxenvärlden. När jag provade mina vingar utanför mitt bo, så flög hon bredvid mig. Vi var så synkade att vi hade ont i magen samtidigt, om jag var ledsen så var hon ledsen. Hon var en spegel av mitt humör -stackarn. Älskade goa, långa nosen som brukade stå och stirra på mig nedanför sängen med en snordroppe på nosen.
Å så saknar jag hästen Pärlan, min riktiga Pärla. Damen som skulle få sin pension hos mig och gav mig så otroligt mycket. Skavsår mellan fingrarna (stark när hon ville), en lårkaka (jag råkade smyga bakom henne i stallet och PANG), hon ville ALLTID buffa på mig efter ridturerna. Jag fick alltid puta med rumpan mot henne, så att hon gnussade av sig sin pannsvett på min rumpa. Många mil red jag på henne och vi träffade på rådjur, björn, älgar, traktorer och allt man kan tänka sig. Hon var så trygg och lugn. Aldrig rädd för nåt -förutom en bil som surrat fast en julgran på taket. Då vart hon rädd! När jag var med barn så var hon så otroligt försiktig med mig. Istället för att "buffa" som hon brukade, så k hon mulen mot magen på mig. Sedan gav hon oss ett underbart föl. Hennes hjärta galloperar vidare i honom, det är jag säker på.
En annan saknad liten krumelur är Kalle kanin. Han fick jag när jag var 11 år. Den lille rackaren förstod inte att han var en kanin, utan tog på sig rollen som hund-fästman åt mig. Han var "sur" när kompisar sov över (bajsade/pinkade i deras bädd, gnagde på deras kläder osv). Han älskade actionfilmer (satt under rumsbordet och följde dem. Men vart det kärlek så skuttade han därifrån). Brödrosten var hans favoritljud, då kom han sladdandes och tiggde. En kompis hade en kaninhona och de var "käresta". Vi vigde dem under en maskrosceremoni och hoppades på kaninungar. Men det hann aldrig bli några. Kalle fick bli kastrerad, för han hade en ovana att "skvätta" på byxbenen på folk. Och någon gång när jag varit och hälsat på kompisen (som hade honan) så hoppade han till och "skvätte" mig i ansiktet. Då blev det knips knips...
Torkel bajsman -virvelmarsvinet som charmade hela min omgivning. Flera stycken (vuxna) vänner skaffade sig marsvin sedan de träffat Torkel. Jag köpte honom på en zoo-butik på Södermalm i Stockholm. Som sällskap till Celine (collien). De blev verkligen bästisar, men det var Torkel som bestämde. Han sov i hennes fluffiga krage, åt ur hennes matskål, som i hennes korg och när man kom hem så möttes man av en glad hund och ett glatt marsvin. Han smet en gång, uppe i Torpet och jag var förtvivlad. Men efter 2-3 dagar så hörde jag "pjutt, pjutt, pjutt" och så kom han fram med ill-gröna läppar och stinn mage...
Ja, med alla de djur man haft så skulle detta inlägg kunna bli långt. Men jag stannar där. Grejen är väl att det förmodligen blir ett till djur i himlen idag, eller i morgon. Min mamma och pappas katt (uppföd av mig) har blivit dålig den senaste tiden. Nu för någon dag sedan så hade hon typ ett epileptiskt anfall och efter det sitter hon bara och stirrar. Hon är 11 år och oförsäkrad. Så risken finns att det är något allvarligt fel och att hon får somna in snart...snyft.
Den här biten är ju den absolut värsta med att ha djur. All den glädje och kärlek man får av sitt djur, kan göra så att hjärtat känns sprängfyllt av kärlek. Men den dagen de försvinner, då gapar hjärtat tomt och öde. Gör ont. Alla minnen ekar ihåligt därinne. Det gör så ont så att man vet inte om man kommer att bli människa igen. Precis som när man förlorar en annan kär familjemedlem.
Men jag tror att an måste vara en riktig djurvän för att förstå det, näst intill på det "knäppa" sättet.
Jag försöker att tänka på mina "vänner" på andra sidan som vänner som en dag kommer att möta mig på den andra sidan regnbågsbron. Det känns lite lättare att sakna då. För då får man ju se dem igen. Någon gång...
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar