Och som av en händelse så står siffran 66 på "antal inlägg" och 666 på antal sidvisningar i Oktober. Ja jävlar...
I dag är jag hemma från pluggandet, eftersom det vart lite stök och strul med att få ihop hemmalivet. Så jag tänkte ta en lugn dag med hundpromenad, kanske baka något och se nån film. Men så blev det inte.
Det började med en artikel i en kvällstidning om ytterligare en brand i en flyktingförläggning. Hemskt, jag säger inget annat. Bränder är alltid hemska förutom vid Valborg. Men när jag läst om bränderna, så kan det inte uteslutas att vem som helst kan ha tänt på. VEM SOM HELST. Det KAN vara nazister. Det kan vara SD:are. Men det kan också vara de boende själva som är missnöjda över nåt, eller sängröker? Det KAN vara så.
Så i morse läste jag om den senaste branden och att det hade varit oroligt igår kväll. De flyktingar som bott på förläggningen längre, visade missnöje över nya boenden och väktare fick tillkallas. De kunde inte uteslutas att branden hade med detta att göra. Så det finns ännu inga bevis på att det är svenskar, flyktingar, invandrare eller en slump som gjort att det brunnit. Därför blir jag lite trött på de som hävdar att det är bränder riktade MOT flyktingarna.
Och så såg jag en artikel om ett boende för ensamkommande flyktingbarn, där det hade varit skadegörelse. Först trodde jag att det varit inbrott, men det visade sig att det förmodligen var de boende själva som kletat bajs och mat och förstört möbler. Då blev jag förbannad. Vad är det Sverige hjälper? Och OM det nu handlar om traumatiserade barn, de måste ju få hjälp! Inte klapp på huvudet, IPhone, converse och skinnjacka -utan psykiatrisk utredning, lära sig hur Sverige fungerar och att man måste hjälpa till själv för att skaffa sig ett liv. Om de har tagit sig ända hit till Sverige på egen hand, så måste de vara så pass kapabla att förstå såna enkla saker. Alla kan inte drabbats av PTSD i en sådan svår grad att de inte förstår att bajs ska vara i toaletten och inte på väggarna...
Jag la ut denna artikel och skrev några väl valda ord. Men fick snabbt veta att man inte "får" tycka som jag tycker i dagens samhälle. För då är man rasistisk och oempatisk och är fel ute när jag vill jobba med människor. Så mitt inlägg blev ett diskussionsforum, med tyvärr lite för hätsk ton. Man ska få säga sitt, det finns en yttrandefrihet i Sverige, men jag tror att den glömts bort. Som alla som satte "Vi tycker olika" på sin Facebook-status i och med valet; Ok. Men FÅR vi prata om att vi gör det? Näe. Jag tycker inte det.
Jag ställer mig absolut inte bakom "Vit Makt", Hitler, Apartheid osv osv. De vill ju skada, utrota och förkasta ett helt folk. Det är INTE det jag är ute efter. Jag tycker att det är fruktansvärt med krig, ISIS, tortyr osv. I alla delar av världen. Av alla sorters människor. Alla människor ska ha rätten till tak över huvudet, mat på bordet, rent vatten och att leva i fred. Tro på det man vill tro på. Men inte på bekostnad av andras liv och leverne! Och vad är det nu som håller på att hända i Sverige, när vi tagit in så många flyktingar som vi faktiskt gjort? Det blir brist på bostäder, jobb, sjukvård. För ALLA. Inte bara dem vi släppt in, utan också för oss svenskar.
Är det schysst? Mot oss? Mot dem?
Och alla de som tycker att vi ar resurserna och medlen för att hjälpa, varför behövs då tältläger? Varför annonseras det om att vi "vanliga" medborgare ska hjälpa till med kläder, skor, pengar och språkundervisning? Fanns det inte resurser till det?
Nä. Uff. Är så kluven på hur mycket jag ska gaffla på om det här. Jag känner att jag inte KAN hålla tyst. "Något" har öppnat min kommunikativa ådra i hur jag känner och upplever samhället just nu. Men jag är inte gjord av stål. Jag är en väldigt sårbar varelse, trots min bastanta kroppshydda. Jag känner mig så klart sårad när jag får direkta angrepp på att jag inte borde arbeta med människor osv. För jag brukar själv vara noga med att inte gå till angrepp mot en speciell person. Absolut inte offentligt.
Så jag känner mig vingklippt men ändå stark i mig själv. Vet vad jag tycker och tänker. Vet att andra också tänker likadant. Men många är tysta om det, för de är rädda att råka ut för samma sak som jag; borttagen från Facebook, folk som slutar heja och sedd på som en Hitlers-anhängare. DET om något är väl att se ner på människor?
Kramis
Ja. Det säger mer om den som tar till sådana "argument" än du som skriver bara rätt upp och ned som det är. Det man inte vågar eller kan prata om - det kan aldrig göras till det bättre. Och om det visar sig att man har fel, ja då får man väl erkänna det och vara människa stor nog att rätta till det. I de här fallen med dessa artiklar (och andra jag läst) råder ingen tvekan om vad som skett eller vem som gjort det. Jag bor själv granne med ett hem för unga vuxna ensamkommande. Jag ser de enorma brister i det hemmet och hur grabbarna verkligen kan bara tänka på sitt. en städerska från filipinerna fick sopa runt deras fötter medan de slängde fimpar efter henne. En följ av att vara traumatiserad? jag är också traumatiserad. jag vet andra som också är det som utstått förfärliga saker hemma och på andra platser. Etniska svenska ungdomar som bytt familjehem 17 gånger för ingen vill ha dem och ingen klarar deras psykiska situation. Ska vi belasta den vården lite till? Ja tydligen. Att anklaga dig som person att du valt fel bana... jag kan bara beklaga att man gör det. I professionalismen ingår att se saker för vad de är och inte ha skygglappar. Vem är då bäst lämpad? Jag vet.
SvaraRadera