Sioras Bravader: Söndags-tankar

En vecka med "negativt tänkande". Summering:

Migränen: Har varit "bättre" än vanligt (dock kan jag ha såna veckor ibland...).

Husköp: Inga kommentarer. Inget på G. Inget i sikte. Bara i mina egna ensamma drömmar...

Orken: Som vanligt. Kommer och går. Det gäller att passa på att göra så mycket som möjligt när andan faller på. För sen pyser jag ihop som en oknuten ballong.

Att bo med: Här är jag inget rolig.

Humöret: Argare än vanligt. På gott och ont. Jag får saker gjorda "snabbare" för jag suckar mindre och ryter mer.

Äh. Vet inte om det varit så stor skillnad egentligen. Det är svårt att bara tänka superpessimistiskt hela tiden -insåg jag.

En grej som veckan började med, var att vi skulle påbörja vårt nya grupparbete. Vi ska tänka oss en rehabiliteringsplan på en person med "psykisk ohälsa" och först skriva en 10 sidor lång rapport och sedan redovisa framför klassen. Grupperna fick inte själv välja "personen med psykisk ohälsa", utan det blev varje grupp tilldelad. Vi fick "Mohammed, 54 år".

Mitt individuella arbete innehöll en del PTSD (post traumatiskt stressyndrom) och inslag av fjärran land. Arbetet före det var ju grupparbete om "självmordsprevention bland ensamkommande flyktingbarn".

Jag ser det som att "någon däruppe" skämta mig aprillo... Det verkar vara meningen att jag ska vända och vrida på varenda känsla, tycke och tänk som jag har om invandrare, flyktingar, muslimer, nysvenskar -you name it.

Om ödet vill spela mig ett riktigt spratt, så lär det väl dyka upp ett lämpligt jobb bland dessa människor, efter utbildningen. Jag har funderat i de banorna; hur skulle jag klara av det? SKULLE jag klara av det? Tja...När de får hjälp här i Sverige, så är de redan här. Kanske det kulle behövas någon lite "kritisk" person i staben för dessa?

Den som lever får se.

Lär mig i alla fall en hel del om dessa människor. Visste ni till exempel att de räknar med att var 4:e invånare i Sverige inte är "svensk" (utlandsfödd, invandrare, flykting, utländska föräldrar etc)? Så mycket som var 10:e flykting lider av PTSD i en sådan svår grad att de har psykiska funktionshinder? PTSD kan resultera i självmord, depression, droger, destruktivt beteende eller psykoser?

Vet politiker detta?

Det räcker inte med att öppna famnen och ge dessa människor ett nytt land. Tak över huvudet, mat och fred. "Såren" de har fått i sina själar blöder, ömmar och finns där ändå. Bra vård (samtal, psykiatriska resurser) kan hjälpa till att läka dessa sår till ärr. Ibland bleknar de bort, men oftast finns de kvar som en påminnelse av nåt hemsk som hänt.

Har Sverige verkligen resurser till det? Här i landet får man inte ens hjälp när man är så sjuk att man inte orkar ta sig upp ur sängen. Inte heller när man har en sådan ångest att man stänger in sig i sitt hem. Eller alla de mobbade som finns. Ingen ser dem. Ingen hör dem. Och mobbing är en otroligt stor förklaring till att varför så många svenskar idag mår dåligt, i det tysta. För det finns ingen hjälp.

Går man till doktorn (VC) så skriver de ut antideppressivt som om det vore vitaminer. Om livet håller på att kollapsa av att man inte blir lyssnad på, så får man sömntabletter. Blodtrycket rusar upp i hjärnan och vips så får man blodtrycksmedicin. När sedan "grundorsaken" blir förbisedd i år efter år, så mår man sämre och sämre. Medicinerna kan göra att man blir trött, dåsig och sväller upp i övervikt. Ja, då klämmer doktorn i en valk och säger "släpp kakburken på kvällarna...". Å det mår man ju bättre av? Sedan får man svälla lite till, tills man kan bli erbjuden en Gastric Bypass. Denna KAN vara räddningen för många, men andra passar det inte alls. Individanpassad vård, är något som hela tiden återkommer i de vetenskapliga artiklarna som jag får läsa på utildningen. Har inte läkarna fått läsa såna?

En liten snabb parentes, så kan jag ju nämna den "Sköldkörtel"-epidemi som sprider sig över västvärlden nu. Den kommer ofta av att en inre stress ligger på systemet i kroppen (binjurar, kortisol) hela tiden och vi får aldrig riktigt slappna av. Stressen kan göra så att binjurarna producerar för lite kortisol och man blir trött, frusen, överviktig, svullen, känsla av hjärndimma etc. Sköldkörteln börjar producera mindre hormon (T3 och T4). Kroppen mår ännu sämre.

I "bästa" fall så tar VC nu ett blodprov, på dem som söker för de ovan nämnda symtom. De konstaterar i de flesta fall att det inte är några som helst fel på proverna och sköldkörteln. Mn är kärnfrisk! Och med detta kommer fördomarna... Tjock=lat. Trött=lat. Seg i hjärnan=dum. Och så vidare i all oändlighet. Nyckeln kan många gånger vara att läkarna tar "standardprover" och mäter bara T4 i blodet. Därför hittas inte de som har brist på T3 och även T4 i "cellnivå", som innebär lite mer komplicerade prover (urinsamling, salivtest etc).

Så här har vi en kategori med svenskar (oftast kvinnor) som dagens sjukvård feldiagnostiserar och sätter stämpeln "deprimerad, överviktig, nedstämd kvinna". Antidepressiva piller och OM man har tur, så får man komma till en kurator. Psykolog/psykiatriker? Pft. De kan inte prioritera alla 35-åriga kvinnor som är lite ledsen feta och trötta. Finns inte resurser.

Alltså....Jag har varit i den svängen OCH i "depression/panikångest"-svängen OCH i "haft tankar på att avsluta sitt liv-under depression"-svängen. Den senare svängen, fick jag komma till en kurator. Som tyckte att jag var "klok" och så fick jag sluta.

Om inte resurserna finns för "oss" Svenskar som mår dåligt (feldiagnostiserad eller ej) -hur FAAN ska det då finnas resurser för alla dem som kommer hit? Och hur kn det bli med obehandlade trauman och PTSD:are? Tja....jag gruvar mig för hur vårt samhälle kommer att se ut om 5 år...