Det kostar på

Det här med åsikter, alltså... Jag har verkligen tänkt till över om det är värt att ha en blogg, där jag uttrycker det jag tycker och tänker egentligen. Det kostar på. Lite.

För några år sedan så hamnade jag i blåsväder då jag mådde jättedåligt på en arbetsplats. Jag kände det som om jag blev utfryst, baktalad och...mobbad. Så jag skrev mina känslor på bloggen -en annan än denna. Var noga med att aldrig ange namn, arbetsplats, företag etc. För jag vet vad man får skriva och inte.

Det som hände då var att mina arbetskamrater spårade min blogg (fast den var anonym) och läste den under flera flera månader. Fastän jag uttryckte min förtvivlan, ångest, rädslor och dåliga mående så var det ALDRIG någon av arbetskamraterna som gav mig en klapp på axeln. Fastän de läste. Allt. Tillslut var det jättesvårt att ens hålla ihop mig, jag var ett vrak till kropp och själ. Men kämpade på och jobbade för pengarnas skull. En dag ringde chefen. Hon ville kalla till ett "krismöte" eftersom framkommit att jag skrivit en massa dumma saker på nätet.

Vi hade ett krismöte. Jag på en sida av bordet. 5 arbetskamrater mitt emot på andra sidan bordet. Chefen och en kollega till henne satt på gaveln. Jag kände mig som Breijvik under rättegång. Men jag visste inom mig att jag inte hade gjort något som helst fel. Så jag försvarade mig, med näbbar och klor. Som tur var så hade jag redan gråtit slut på alla tårar, så jag tedde mig nog starkt och bitchig. Vilket jag innerst inne inte var.

Mötet slutade med att jag blev "friad" eftersom jag inte angivit någon. Det kändes bra. Eller så "bra" som det kunde kännas.

Jag mådde skit. Var till läkaren som sjukskrev mig för att ha "sprungit in i väggen". "Psykisk utmattning". Akut förvärrad migrän- och magproblematik. Var i alla fall sjukskriven i 3 månader. Hade ont  magen över att tänka på att återvända till jobbet igen. Sov, grät, hade migrän konstant under den sommaren. Orkade ingenting, mer än en sak i taget. Diska-vila. Bära ut soporna-vila. Äta-vila.

När jag kom tillbaka till jobbet den hösten, jobbade jag i två veckor. Sedan ett "akutmöte" igen och blev avskedad.

Vad jag vill säga med den här lilla storyn, är att jag än en gång står öga mot öga med en del som tycker att jag tänker, tycker och uttrycker mig "fel". Säkert några som tycker att jag är en knäppgök. Koko. Att en del av er som läser min blogg tycker det. Då måste jag få fråga; VARFÖR går man in och läser det som någon skriver, då man ruskar på huvudet åt den personen? Vad får man ut av det? Väntar man på att personen ska "göra bort sig" så att man kan sitta och gotta sig, eller tror man att man med sina kommentarer ska kunna "omvända" skribenten?

Om jag tycker att en person är helt ute och cyklar, gällande åsikter och livet i allmänt -då låter jag antingen bli att läsa vad den personen skriver. Eller så försöker jag att tänka: "Jaja...så länge hon/han inte skadar någon annan, så låt han/hon tycka som han/hon vill".

Jag skulle kunna vara som den största delen av befolkningen och endast lägga ut gulliga barnbilder, bilder på nya skor, statusuppdateringar om "JA! 5 km sprungna...". I bloggen skulle jag kunna puta med tuttarna och pluta med läpparna. Göra reklam för någon hårprodukt eller stringtrosor. Men det är inte JAG! Jag har inte stringtrosor och läppglans på hjärnan då jag ska sova. Näe, då tänker jag på saker som orättvisa, människors handlande, hur jag kan bli en bättre medmänniska, hur jag ska stå ut med migränen osv.

Sånt som ligger mig om hjärtat, sånt jag vill förändra eller sånt jag har en åsikt om -sånt skriver jag om. Och om du tycker att jag är ute och cyklar helt fel i denna värld -leta reda på en bloggskrivare som är på samma nivå som Du. Eller i alla fall skriver saker Du känner dig berikad av. Livet är för kort för att ödsla på sånt som man bara retar sig på -utan att man gör något åt det. Att uttrycka sin åsikt är att göra något åt det. Man visar vart man står.

Håller fast vid det jag tidigare skrivit: håll fast vid det Du tror på. Så länge det inte sårar andra människor.

Kramis!