Lite skit

Det går väl lite si och så med att vara superpessimist. Jag har redan hunnit vara tacksam för att jag är migränfri, kärleken från djuren, att vatten smakar så gott och så håller jag på att förstå mig på min "datorjävel" lite bättre. Den vill inte öppna PDF-filer med skolarbete och så. Därför ska jag försöka installera om nåt program. Man får vara sin egen lyckas smed, eller nåt sånt.

Blir så varm i hjärtat av mina "studie-supporters" ; djuren! När jag sitter och kämpar med psykiatri rapporter eller vad det än kan vara, så ligger det två lurviga doggar vid mina fötter och en puffkatt i närheten. Den andra katten kommer och går. Men jag känner mig aldrig ensam i min plugghörna. Mysigt.

Nu ska jag starta om datorn för att se om installationen fungerade. Annars åker väl datorn ut genom fönstret... Eller en rad svordomar i alla fall.

Kramis!

Experiment

Ni vet de där dokumentärerna där de testar att äta BARA MacDonalds mat i en månad och sånt? Jag tror att jag ska anta en egen utmaning och testa en sak, under en vecka;

TÄNKA NEGATIVT I EN VECKA

Vara pessimist. Surtant. Säga "Nej". Vara snål. Bitchig. Tänka att allt går åt helvete. Säga negativa affirmationer till mig själv i spegeln som; " Hej fulskalle, ha en helt supervidrig dag".

Bara som ett test. Blir det verkligen sämre av en sån vecka? Blir det mer negativt om man är negativ? Bara för att dessa "positivt tänkande" böcker, gurus och ideér har haft så stor slagkraft de senaste 20 åren. Funkar de?

Det har de inte gjort för mig.

Jag minns när jag redan i småskolan var mobbad och ändå gick en gång på disco superstylad av min moster. Med huvudet högt tågade jag in på discot. Kände mig jättefin. Och blev utskrattad, redan innan jag nådde dansgolvet.

Å så där tycker jag att det har fortsatt. När jag tänkt "Åh, nu ska jag njuta av min graviditet" -ja, då fick jag åka in akut dagen efter, för havandeskapsförgiftning. Sängliggande i 3 veckor. Eller alla de otal gånger som jag i ren positiv kärlek, har stått vid spisen och dukat fram till romantiska middagar (åt karlar). Då har det nästan alltid gått åt helvete samma kväll. De har gjort slut, varit mätt, bakfull eller "inte vilja satsa seriöst". Därför får min nuvarande sambo inga romantiska middagar längre.

Ända sedan den dagen då jag fick en vision (på en kurs i personlig utveckling -98) så har jag dagligen längtat, drömt, sett och strävat mot målet att få bo på gård med djur och familj. Att hitta ett sätt på gården som gör att människor och djur-tillsammans- kan finna harmoni i sina liv.

Å jag är så sketet less på att denna dröm krasas om och om igen. Jag blir liksom helt tömd på energi och sedan fylld av leda, ilska och en massa negativa känslor. Tänk...nästan i 20 (ja, 17 år då) har jag varje morgon klivit upp mot drömmen/visionen. Och i 17 år har jag somnat på kvällarna med visionen av mig själv ridande barbacka på en häst mot gården.

Nu är jag less. Skitless. Arg.

På den där kursen jag gick, så skulle man knåpa ihop en visionstavla. Klippa ur bilder på saker man vill ha i sitt liv och sätta ihop dem som en tavla. Jag gjorde en bild då, en för 10 år sedan och en för ett år sedan. De var nästintill identiska. Sedan ska denna visionstavla sitta, så att man ser den varje dag och påminnas om att göra det verkligt. Pyttsan. Min(a) tavlor har jag sett flera gånger/dag. Och hur går det?

Så nu ska jag sätta fram en tavla med en betongplatta på, vara en Grinch och testa detta experiment i en vecka. OM jag inte dyker upp här på bloggen eller Facebook under veckan så kan det vara av två orsaker; 1. Elektroniken har pajat 2. Jag ramlar och bryter båda benen.

I vilket av fallen, så har "negativ-metoden" fungerat med universums lagar. Prova då den andra varianten. Den positiva.

Kramis

Det ser mörkt ut...

Nu är jag arg. Upprörd. Förbannad. På krigsstigen. Skulle kunna möta vem faan som helst i boxningsringen. Bring them on!

Dagen började med husvisningen. För att förklara det kort, så blir det ingenting. Inget så här långt ifrån sambons jobb. Och inget i den prisklass som det här var. Så...dödläge. Känns som om mina framtidsdrömmar blir nedsprutad av en slang med kloakvatten. Med mycket bajs i.

Sambon vill också att jag ska få ett fast jobb först. För att jag ska kunna ta lånet, eller att vi står på samma. Vet ej. Men vem vet om jag kommer att få ett fast jobb efter utbildningen? Jag kanske kommer att få vikariera jättemycket på olika ställen, men inte få ett fast jobb. För hur många fasta jobb växer på träd, numera?

Och jag har sagt att "ingen bebis förrän vi flyttat". Så...jag ska ta mej fasiken sy igen mig i underlivet, göra mig av med djuren och se mig om efter en ny dröm (dom kanske behöver nån som vaktar en barack på Svalbard? Eller fler nunnor?).

Är bara tvungen och få avreagera mig. Få ur mig. Jag är så arg! Varför kan inte jag få bo på en liten sketen gård, med min familj och mina djur och bara ha det bra? Det är tydligen för mycket begärt. Alldeles för mycket. För mina 2 tidigare "försök" till att bo på en gård med sambo, har resulterat i att jag blivit utslängd från gården. Eller den ena gången stack jag själv, för sambon valde spriten framför familjen. Eller före mig.

Jag är nog konstig. Knäpp. Eller nåt jävulskap måste det ju vara. Det här med kärlek kanske inte är min grej? Jag kanske ska leva uppe i mitt lilla torp med mina djur och låta det växa skägglav i röven och mossa på huvet? Mata rävar, björnar och träna vargar. Äta hemodlade pärer och nacka en höna då o då. Tror fan på det snart. Fast hönorna skulle jag inte kunna nacka, så jag fick väl bli vegetarian, då.

Fy faan vad less jag känner mig. Huvudet kokar. Skulle vilja slippa den här skitlägenheten på stört. Skulle inga andra bo i lägenheterna runt omkring så skulle jag fasiken tända eld på skiten.

När vi kom hem från "visningen" så ville jag bara bort. Tog hundarna och tänkte g en rejäl promenad. Då ploppar det fram 3 st flyktingbarn och börjar "yla" och reta hundarna. De har gjort så många gånger nedanför köksfönstret, eftersom hundarna sitter i fönsterbrädan. Hundarna blev ju tokig, så klart. Så jag vände på klacken och tänkte gå åt andra hållet. Då följer dom efter!!! Så då fick hundarna kissa oh sen gick jag in igen. Eller skulle gå in...

I porten ställde sig då de tre pojkarna och ville klappa hundarna. Då tänkte jag "OK. Nu ger vi dessa killar en lektion i klappa-hund-i-Sverige". Så jag satte hundarna och visade att de skulle sträcka fram handen och huka sig. Då spratt ena hunden till och blev busig. Pojkarna trodde att hon skulle äta upp dem och spratt till. "Ingen fara", sa jag på svengelska. Och så visade jag dem igen hur man skulle göra. Att man ska vara lugn och stilla. Då börjar den ena killen att sparka grus på hundarna! "Nej!" röt jag och tittade på dem. Så lutade sig en av pojkarna fram igen och hundarna började vifta på svansarna och "prata", som de gör. Ena killen hoppade bakåt och en av de andra började sparka grus igen. Mot ansiktet på hundarna. Och stod och flinade. GAH!!!

Så mina ledord dag är; "Det är inte ens lönt att försöka. Det går åt helvete i alla fall".

Kramis (en snabb sådan)  

Klant

Vilken klant man är. Eller "man"; JAG. Tyckte ju att psykiatriraporten gick SÅ bra. Kände mig nästan klar, redan i förrgår. Men så igår fick jag upplysningen om att de tre vetenskapliga artiklarna jag tagit med (letat, översatt från engelsk och förkortat till egna ord) var minimum. Siktar man på ett A eller B i betyg, så ska det vara fler artiklar med.

Eftersom jag tidigare har läst endast "kriterierna" för godkänd på uppgiften, så är jag inte van att sikta så högt som ett B. Eller A. A på universitetsnivå är inte så lätt att få. Man ska vara glad för ett E. Men när jag nu har fått C på flertalet uppgifter, så vore det kul att kanske kanske få ett B.

Vet inte vart optimismen kommer ifrån, helt plötsligt. Åldern kanske?

I alla fall så fick jag eld i röven och satt halva natten och letade fler artiklar. Översatte och kortade ner. Trodde sedan att det var 23.55 i dag som man skulle lämna in rapporten. Så jag har suttit idag och filat och filat. Men det är i morgon 23.55...

Jaja. Ska sova på saken och läsa igenom i morgon en sista gång. SEN lämna in den.

Rullade in säsongens första höbal till hästarna idag. Höst. Visst har de gräs kvar i hagen, men gamla hästen behöver stödfodras och det är bra att vänja magarna lite. Efteråt tog vi en liten biltur och tjuvkikade på huset/gården som vi ska på visning av på Lördag. Vi kollade endast utvändigt. Och det ÄR mycket att göra där. Förmodligen blir man aldrig helt "klar", helst inte md den budget man har. Är man miljonär så har man ju råd att kosta på. Men för en annan så får man väl måla ett rum/år och så. Men färg från Rusta.

Nä. Nu ska jag kolla efter en höst/vinterjacka på nätet. Det behövs ju nu. Mysa ner mig i soffan och njuta av en migränfri kväll.

Kramisar!

Vågar jag drömma?

(Skrevs igår. Idag har jag bara varit ett dunkande huvud...)

Det är lite märkligt hur man fungerar. Eller hur ialla fall jag fungerar. När jag skriver som mest i skolarbetet, så blir det gärna paus i bloggandet . Eller kanske det är hjärnan som inte orkar spinna om allt runtomkring, när jag sitter och plitar ihop en akademisk text efter konstens alla regler.

Men fastän jag suttit i timmar varje dag på slutet med min psykiatrirapport, så har jag också hunnit fundera på allt mellan himmel och jord. Framtid, dåtid. Drömmar, hopp och förtvivlan. Det an pendla snabbt. Men en sak som är i görningen, är att vi ska på "husvisning" med mäklare i helgen! Det känns både skrämmande, pirrigt, otroligt kul och lite ångestladdat. Ungefär som när man ska hoppa fallskärm; man vet att det blir en hisnande upplevelse. Fantastiskt men man vet inte vart man "landar".

Huset är (vad jag vet nu -innan visningen) både helt perfekt OCH helt omöjligt. Det både är vad vi letar efter och inte. Det skulle innebära stora positiva förändringar för oss, men ligger inte så nära till Sundsvall som vi egentligen skulle vilja. Pendlingsavståndet blir fortfarande långt. Men möjligheterna i huset är oändliga;Trägolv, högt i tak, ytor, spegeldörrar, spröjsade fönster, trädgård, tillhörande betesmark, ladugård...

Motorn bakom detta är ju; jag. Jag har nått gränsen med att bo i lägenhet, må dåligt av detta, trött på stressituationen som vi alla är i nu. Det är dags att "bygga sitt eget bo". Så det känns lite som att jag har hoppat i en skröplig eka och försöker få med mig mina nära och kära i ekan. Vi får se hur det går. Jag får i alla fall med mig mina viktigaste på visningen och det känns varmt i hjärtat.

Nä. Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad. Fryser och känner mig lite ruggig. Kan bero på att jag sov 3 timmar natten som var och sedan varit i stan och shoppat hela dagen och eftermiddagen.

Så trött, hoppfull och seg säger jag god natt.

Kramisar!

Söka asyl från migrän?

Funderar på att bjuda in till pyjamasparty. I tält här utanför Stiftelsen, på baksidan Då kan ALLA som vill öppna sin famn komma hit och träffa mina nya grannar och se vad de vill öppna famnen till. Jag har en känsla av att några armar kommer att hänga rakt ner efter sidorna, dagen efter. Färre famnar hållas öppna.

För flera gånger så har jag sagt rakt upp och ner hur och vad jag tycker om att ta emot så mycket flyktingar/invandrare som Sverige har gjort under de senaste 25 åren. Om man då pratar md någon som "öppnar famnen", så knorras det lite i början. Men efter att jag berättat om mina egna erfarenheter (inga fördomar. Egna upplevda erfarenheter), så har de inte trott sina öron. Antingen ser man ett ljus tändas (eller släckas) i deras blick, eller så kommer en avbrytande kommentar; "Men du måste ju ha haft en enorm otur!".

Tja. Oturen har slagit till igen i så fall. Mina nya grannar måste tycka att det är spännande med dörrar som kan stängas. Hårt. Det dånar här inne, så man tror att nån ramlar. Barnen använder trapphuset som utökad bostad. De springer upp och ner, sitter och hänger där i timmar varje dag. Och det är lyhört. Deras ytterdörr till lägenheten är ofta vidöppen och föräldrar och barn (ute i trapphuset) vrålar åt varandra. Idag var det dessutom nån slags bön som hördes in hit. Mässande. Tyckte jag hörde Allah.

Så nu är Allah här i huset igen.

Jag blir bara så trött. Eftersom jag är extremt "stresskänslig" (sviter av Utbrändhet) och kroppen reagerar med att vilja "stänga av" när jag stressar, så blir jag så trött av alla ljud. Huvudet utvecklar migrän på nolltid, kroppen värker och jag orkar liksom inte ta itu med någonting För min hjärna "tar ju itu" med alla dessa ljud hela tiden.

Men kan jag inte flytta då? Mm. Jag skulle ha flyttat igår, om det bara hade fallit sig så. Men sambon vill inte ta ett lån själv, och jag får inget lån -eftersom jag pluggar och lånar från CSN. Det går inte att bara hyra första bästa ställe, eftersom det måste finnas plats för hästarna. Antingen stall/ladugård eller vindskydd/möjlighet att bygga ett. Så vi sitter liksom fast.

Tankarna har också smugit upp till Torpet, men när finns bara utedass och dåliga vattenmöjligheter. Men vet DU av någon skogsbarack (kan vara gammal o ful) med WC, så hör av dig till mig. Då flyttar i alla fall jag upp på studs!

Nu ska jag ta och packa en stor påse med dator, mat, tårta och present åt mamma. Ta med hundarna och gå bort till mina föräldrar och vila huvudet från trapphus-terror. Så nu är jag en flykting jag med. Visserligen inte från krig och elände. Men min kropp utgör ett krig mot stress och det är ju krig det med...

Kramisar

Ösregn o plugg

Undra hur mycket regn det har kommit idag? Det är först nu som man hör om någon går utanför, förut hördes inget annat än ösregn. Ganska skönt väder. Men på nåt jäkla vis så har migränen ändå hittat igen mig, även om det varken är åsktryck, kallblåst eller solsken.

Suttit med skoluppgiften i 4-5 timmar idag. 6 timmar igår. Det är en vecka kvar tills den ska lämnas in, men det är så "kul" att sitta och leta, skriva och knåpa ihop en rapport. Jag ses säkert som knäpp för det, men den risken tar jag. Jag har blivit något som jag aldrig trodde att jag skulle bli; Plugghäst. Det är så kul när man märker att hjärnan faktiskt tar till sig information. Dessutom nyttig sådan. Denna gång om psykiatrisk tvångsvård. Intressant. Skrämmande. Mångnyanserat.

Nä, nu ska jag stänga ner datorn en stund. Får så jäkla ont i ryggen att sitta i den här pinnstolen länge. Men det bästa är ju att sitta här, vid skrivbordet. För alla böcker, skrivaren osv finns ju här. Så slipper man släpa runt allt i hela lägenheten.

Tv:n blir det nog nu. Någon mer än jag som sett att nyheterna vinklas och handlar om flyktingar,, invandrare och nykomna -HELA TIDEN! Så jag slår vad om att det vinklas på ett sätt i kvällens nyheter, att regnet har orsakat massor med problem för just dem. Inte för de svenskar som får översvämning i källaren, vattenplaning i trafiken, uteliggare som blir dyngsura osv. Vi får se.

Kramisar

Sjukstuga

Vart tar tiden vägen?! Redan halva September som gått. Fast jag tycker det känns som om det varit höst i flera månader, med den kalla o regniga sommaren vi har haft. Nog om vädret.

I morse vaknade jag av en dunkande migrän i hela höger sida. Hjärtslagen kändes i ögat och jag hörde hjärtat inne i huvudet. Ena ögat hängde -som det börjat göra på mig nu när jag har migrän. Så jag beslutade att hoppa över föreläsningarna på skolan idag, även om det kändes surt.

När jag skulle väcka dottern 2 timmar senare, mådde hon illa och var blek som en mjölpåse. Hon hade ont i magen och såg inte alls kry ut. Så hon fick också vara hemma. Efter några timmar så började det att blåssa upp utslag på hennes armar och bål. Kliande utslag. Och afte. Fulla munnen, stackarn. Så det vet det tusan hur det blir i morgon.

Migränen har i alla fall lugnat sig. Jag känner fortfarande av en pirrande känsla i höger hjärnhalva, men smärtan har lugnat sig.

Har suttit nån timme med en skoluppgift som ska bli klar nu i September. Individuell rapport om omvårdnadsteorier i och med någon händelse jag varit med om inom praktik/arbete. Lite klurigt det där med omvårdnadsteorier och en hl bok ska läsas igenom om olika teorier och så ska jag välja ut en av dem att använda i min rapport.

Nu blir det Apoteket.

Kramis!

VARNING! Inlägget kan uppfattas som stötande för vissa...

Gråväder idag. Löven börjar skifta alltmer i gult och temperaturen kryper neråt. Höst.

Samma som igår, så tog jag en rejäl sovmorgon idag. Vaknade med en "pälsmössa" i form av en hund. Låg så och njöt av att bli kärleksförklarad och omhuldad. Men nu har jag stigit upp, ätit frukost och startat datorn. Hunnit starta hjärnkontoret och känner redan hur det surrar därinne i skallen.

Det är väl ganska konstigt...Om jag lägger ut en bild/text om att hjälpa sälar från att bli päls, eller om att minnas och hedra till exempel en "hedersmördad" -då kanske det kommer ett eller två hjärtan i kommentarsfältet. 5-6 "gilla"markeringar. Men nu när jag lägger ut en lånad text om att "ta hand om sina egna innan man kan ta hand om andra", ja då förstår inte en del hur man tänker. Att det finns resurser för "alla" och att vi kan öppna famnen obegränsat och ösa ut hjälp.

Fattar inte. Är det jag som är trög? Eller "vissa" som har på sig skygglappar? Eller ser vi så olika på dagens samhälle? Hur då???

Alltså, jag ser och hör också på nyheterna att det massinvandrar människor genom Europa. Med Tyskland eller Sverige som mål. Redan där börjar mina hjärnceller att studsa: Om man ny flyr från krig, tortyr och allt man vill är att komma ifrån de hemskheterna; Varför då gå till det land som ligger geografiskt längst upp-Sverige? Jag skulle i alla fall stanna med de mina på första bästa plats där det inte var krig osv. Pusta ut. Hämta igen orken och samla mig psykiskt.
Men jag tror att jag kan ana svaret; Det har spridit sig att Sverige (och Tyskland) är Paradis-länder. Här öppnar människor hjärtan, det finns bostäder, arbeten, hjälp och trygghet. För ALLA!

Varför är så stor del av dem som kommer hit män? Borde inte kvinnor och barn vara prioriterade att komma ifrån kriget? Näe. Nu ger jag mig ut på jäkligt hal is -jag vet: Men i många länder med Islam som tro, är männen mest värda. Det är om som ska leda världen och kvinnorna ska lyda. Många kvinnor får inte ens utbildning, för då kan de bli "uppstudsiga" och självständiga. Det vill inte männen vara med om. Så vilka prioriteras att för minst 50.000 kr få fly undan krig osv? Jo. Männen och pojkarna.

Man (så får man inte säga. Jag, då. Med flera...) påstår att invandrare idag överrepresenterar statistiken för grova brott. Nä men fy! Så FÅR man inte säga! Ok. Jag VET att det finns många rötägg som är svenskar och svenskinfödda. Men titta på programmet Efterlyst. 8 av 10 fall får man höra "utländsk härkomst, mörkhyad, pratade svenska med brytning". Eller? Ha jag några fylleglasögon på mig när jag tittar på Efterlyst och inbillar mig det? De glasögonen är det fler som har på sig i så fall.

https://www.youtube.com/watch?v=-lFnDa9ckRM

Nu har jag varit ganska förskonad från att bli utsatt för brott (peppar peppar). Det jag varit med om under mina snart 38 år är; Cykelstöld, försök till rån, misshandel av min ena hund, inbrott, gömd narkotika i mina ägodelar. SAMTLIGA av invandrare. Det är inget jag hittar på! Det är fakta!

Jaha? Oj då. Vilken otur. Ja, det kan man säga. Men det är ingen slump. Otur har jag, det vet jag redan. Men anledningen till att människor (vita, gula, gröna, svarta) hamnar i en brottsspiral, där de begår brott osv; är oftast att de är långt ner på samhällsstegen. De får inte de jobb de söker (på grund av att de inte är infödda svenskar, utan kanske bryter på språket), de fastnar då i ett slags existensminimum (dock ej så lågt som om vi svenskar har detsamma), klarar inte skolan så bra (språket kan ha brister, placeras i "problemskolor"), de kan må fruktansvärt dåligt efter händelser de flytt ifrån (och får inte den psykiatriska vård som de skulle behöva. Inga resurser...).

Alla dessa är riskfaktorer. Till att glida in i fel spår och börja med saker som man inte ska hålla på med. Så kan svenskar också göra. Och GÖR! Titta på dem som sitter dömda för brott i vårt land. Ofta har de varit med om svåra saker i sin uppväxt (misshandel, svek etc). Ofta långt ner på samhällsstegen, arbetslöshet, dålig skolgång, obearbetad barndom och mår dåligt. Detta KAN göra en människa till ett monster. Eller till en småbrottsling. Eller "bara" till en person som mår dåligt på grund av sitt "bagage".

Det är ett faktum att det ofta går till så här för "killarna" (och tjejerna) om sitter på våra anstalter i Sverige. Så det är inte konstigt att en del invandrare (med sina obearbetade bagage) begår kriminella handlingar! Gamla trauman, PTSD (posttraumatisktstressyndrom), obearbetade händelser, ångest, rädsla TILLSAMMANS med utanförskap i samhället, dålig ekonomi etc.

Så byggs en individ som har extra stor risk för att bli en brottsling . Svensk eller icke svensk.

Men ALLA invandrare är inte kriminella. Många sköter sig och gör det bästa av att komma ny till ett land. Absolut! Men vi får inte glömma att vårt land just nu öppnar armarna för en massa nya människor. Många har varit med om hemska saker, trauman, tortyr osv. Såna saker som på ett eller annat sätt måste bearbetas. Helst av psykiatrin. Hur tror Ni den biten fungerar?

Vardagslycka och slappa

Lördag... Seg i huvudet. Dels efter att ha gjort klar en skoluppgift i Torsdags, dels för att ena hästen varit lite halt (nu bra) och sedan för den uppståndelse det kan bli när man i sociala medier (Facebook/Blogg) säger vad man tycker och tänker.

Jag är glad över att jag är i ett sådant skick (fysiskt/psykiskt) att jag kan slitas lite på nu. Att jag ömsar mitt skinn på näsan, så att det blir lite tjockare. Vässar armbågarna lite. Sträcker på mig och vågar se människor i ögonen, fastän jag känner att deras pupiller drar ihop sig. De gör faktiskt det, pupillerna. Drar ihop sig om man tittar på någon/något man inte riktigt gillar till 100%...

Nåja. Idag har jag verkligen haft en slappardag. Sov länge, tittat på dåliga filmer, sett en serie om antidepressiv medicin, snaskat naturgodis, tagit en tupplur, kärleks-sms:at med sambon, varit ute med doggarna. Slöat. Blivit vardagslycklig hela 2 (!) gånger, varav en var när jag trodde i 6 timmar att toapappret var slut och hittade 2 rullar gömda under ett par byxor! Den andra lyckan var när jag druckit vatten i tro att det var den enda drycken hemma och hittar 2 st laktosfria tetror mjölk i kylen!

Nu håller jag på att koka två majskolvar som ska intas med lite smör och vitlökssalt. Mm. Orkar inte laga någon riktig middag när jag är ensam hemma. Så dessa ska intas till någon dokumentär om Bin Ladin på National Geographic. Fast jag tror att jag byter kanal. Han är så uttjatad, den mannen. Fy. Behöver få tänka på nåt annat. Kanske kollar någon skräckis istället. Det har visst kommit ut nån om demonen "Lillith". Kanske är nåt?

Nattinatti! Kramis!

Stå på sig själv -innan någon annan gör det...

11 September idag...

Jag vet inte hur många gånger jag har drömt mardrömmar om flygplan, skyskrapor, panik och krig, efter att "11 September-katastrofen" skedde. Det är sånt där som man aldrig tror ska kunna hända i ett land utan krig, men när det händer så blir man otroligt berörd fastän man bor på en annan del av jordklotet.

I morse när vi åt frukost, jag och min dotter, så sa jag att "Idag är det 11 September. Har ni pratat om det på skolan?". Men det kunde hon inte minnas. Man kan väl inte påstå att de är för små heller (snart 11 år) för de har pratat om 1:a och 2:a världskriget, Indianer och andra "krig" i världen. Då börjar ju mina tankar att spinna på högvarv: Varför inte mer om IS, Talibaner och 11 September?

Rädd att skrämma dem? Eller för att inte väcka misstro/ avsky mot just IS-länder, Talibaner osv? Eller med respekt för de som kommer från de länderna?

Nu menar jag inte att alla nedanför Europa är IS-anhängare. Nej. Men de har sitt säte där. Och det är högaktuellt att prata om vad som skulle kunna hända om de flyger in i en annan västerländsk byggnad? Som min mardröm som jag hade häromnatten. Jag drömde att jag var en av de få människor i världen som fick tillgång till information om IS. Att de skickar ut "celler" i våra Europeiska länder. Och att de planerar att skicka bombplan på alla våra kärnkraftverk här i västerländerna...

Fy vilken mardröm! Tänk Er om detta skulle hända. Då är det bye bye...

Reaktionerna på mina tidigare inlägg fortsätter att visa sig. Både negativt, men också positivt. Ibland känner jag mig höjd till skyarna och att jag har "satt huvudet på spiken" för vad många av oss tycker. Men det finns också reaktioner av motsatt effekt; Iskyla. Paria. Rädsla?

På en vecka så har jag tagit ett steg i en åsiktstrappa. I andras ögon har jag antingen växt eller förminskats. Visserligen skulle väl ingen vara gladare än jag om jag ses som "mindre" på ett fysiskt sätt. Men jag menar att jag som tänkande individ har krympt. Jag ses som rasist eller obekväm.

Men jag står för vad jag tycker. Det har jag nog alltid gjort. Gått min egen väg. För det är ju något som an får lära sig redan i småbarnsåren, att man har rätt att tycka vad man vill och gå sin egen väg. Visst vill man väl vara den som sitter på ålderdomshemmet och är glad över att man gick sin egen väg? Gjort sina val? Stått för det man tänkt och tyckt?

Hur är det med det där egentligen? Jag tror att väldigt många (vet) inte vågar stå för sina åsikter. De vågar inte gå till höger när alla andra tar stigen till vänster. De väljer sallad på resturang, fast de vill ha en flottig lövbit med pommes, för att de andra nyttar till sig och beställer sallad. Eller köper fula, nya glasögon för att de är moderna och alla andra har dem. Såna där val gör vi alla säkert varje dag. Val som vi väljer, fastän vi vill något annat och sedan är vi missnöjda och beklagar oss.

Det här med att "stå på sig" har jag nog ändå varit ganska duktig på ända sedan barnsben. Sedan har det inte alltid varit positivt -oh nej! Jag kunde nog ha motverkat mycket av den skolmobbing som jag fick stå ut med -om jag följt med strömmen och gjort som de andra. Men jag har någon konstig djup moral inom mig. Ju mer jag tänker på det så är det nästan de "10 budorden" som jag på nåt omedvetet sätt har inpräntat i min moraliska syn.

Som en gång  skolan när läraren pratade om "Vi har väl alla stulit ett tuggummi på affären...". NÄE. Det har jag INTE! Jag stjäl inte! Det närmaste stjäla jag kan komma är fjantiga saker som tärt mitt samvete och jag har gottgjort. Jag har aldrig varit otrogen, eller ens varit nära. Den spärren är djupt ankrad i mig. Jag brukar inte heller göra saker som jag inte vill/grupptryck. Jag är inte svag för grupptryck och har aldrig varit. Tjuvrökte aldrig som ungdom/barn (tackade starkt Nej), är nykter på de allra flesta fester (för att jag vill det) står hellre ensam kvar, än att gå motvilligt åt det håll alla andra går.

Detta visar sig ju verkligen nu med denna Blogg. Nu när jag tagit bladet från munnen och vågar stå för det jag tycker om dagens samhälle och i frågan om flykting/invandrarpolitiken.

Jag kan avslöja att snart 200 st varit in och läst mitt inlägg "Med risk för att klassas som rasist" sedan i Måndags. Det är ungefär lika många läsare som jag brukar ha på en hel månad! I alla fall så finns det inte en enda kommentar på bloggsidan på detta inlägg. På Facebook är det några. Men muntligt" har jag fått en enorm respons! Pratade lite igår med två som står mig nära och de instämmer i att det är "vanskligt" att gilla ett inlägg som har starka åsikter. Man kan förlora vänner! Man kan bli stämplad! Folk plockar bort sig från ens Facebook!

Ja. Jag vet. Men vilka är alternativen? Om vi inte står för vad vi tycker, kommer någon som törs att stå för sin åsikt. Tänk om det är en annan åsikt än ens egen? Vad ska man göra då?

I den större delen av mitt liv så har jag haft dåligt självförtroende, men självkänslan har ändå varit rätt så bra. Jag tror att det är därför jag gått mina egna vägar. Sedan ser säkert många på mig som "konstig", "lite koko" eller vad det nu är. Ok. Jag tar det. Jag skadar ingen, manipulerar inte, kränker inte. Det är jag som gör bort mig och ingen annan.

Många var det som skakade på huvudet och höjde på ögonbrynen, när jag flyttade med mina djur upp i ett Torp mitt i skogen. Ingen toa. Inget fungerande rinnande vatten. Golvdrag som frös fötterna blå och ylande vargar utanför husknuten. Jag kände folks blickar och hörde deras fnys. Idag ser jag tillbaka på de 3 åren som 3 av de bästa i mitt liv. Jag kan med värme tänka tillbaka på de kvällar min mage pajade och jag fick sitta på utedasset i -30 och titta på stjärnorna. Eller på när jag satt bakom husknuten och morgonkissade och det kom en räv och tittade på mig. Eller den gång en björn lufsade utanför stallfönstret när jag var I stallet. Inte många i min ålder har upplevt det. Jag har nog aldrig varit så välmående som när jag bodde däruppe.

I bland så tänker jag så makabert, som vad det ska "stå på min gravsten". Det är väl lika som hur man vill bli ihågkommen. Jag gör det så klart med en viss självironi och ryck i mungipan. Men det står just nu mellan; "Nu får jag sova hur mycket jag vill..." eller "Jag gick i alla fall dit jag ville..."

Hur vill DU bli ihågkommen? Som någon som tyst håller med, Håller med gruppen för att inte bli utanför eller Står för vad du tycker?

Fundera på det.

Kramisar!

Men Vad Faan!

En dag fylld av studier. Grupparbetet gör final i morgon då vi redovisar vårt arbete. Jag är för trött för att vara pirrig. Brukar annars vara nervös inför muntliga framträdanden, så där. Det hänger väl ihop med den tiden då jag blev hånad och retad. Men det var då...

Jag har fortsatt att få respons på mina inlägg. Mestadels positivt, men även en och en annan negativ sådan. Det stinger till i brösten på mig, när någon tydligt visar sitt ogillande. Jag tvivlar för en sekund på att jag kanske kulle hållit käft. Men sen rätar jag på ryggen och tänker att jag skadar då ingen. Pekar inte ut någon. Förklarar att mitt tycke och tänk inte är "svart eller vitt" utan mer en gråzon man får väga fram och tillbaka.

Just nu är jag så grymt trött i både skallen och ryggen. Har suttit och svurit åt datorn och skrivaren, för att lyckas få ut ett exemplar av rapporten vi ska redovisa i morgon. Sambon startade ett klipp på "YouTube" med Johan Falk (Jacob Eklund) som säger "Vad Faaan" hela tiden. ambon tyckte att jag lät så...

Nä. Rapporten utskriven och klar. Väskan packad. Ögonen rödsprängda. Ryggen ilar. Nu ska jag sova.

Kramisar!

Några rader...

TACK!

Jag blir både generad, glad och energisk av att ha fått så mycket positiva reaktioner på gårdagens inlägg. Trodde väl ALDRIG att det skulle bli sådan respons på det. På "mina" tankar. Fastän så många andra också tänker så, det vet jag ju. Men SÅ många av mina nära...

Alltså jag har ju vetat att många tycker liknande. Det är ju bara att se på SD:s opinions siffror, hur folket tänker och tycker idag. För en sak är då säker; man behöver inte vara rasist, beundra Hitler, rata pizza och raka skallen för det. Näe. Jag tror att de allra flesta som sympatiserar ed det partiet gör det just för att  det är det enda partiet som vill se det som håller på att hända i vårt land just nu. Och händer Och ha hänt.

Det är åt helvete. Inte med individerna som är invandrare, utan med politikerna som blundat för det som händer och varit naiva nog att tro att man kan hjälpa alla som vill ha hjälp -utifrån. Hela den karusellen är det som är fel.

Nu säger inte jag att jag är SD:are, men jag förstår att de växer i Sverige. Och att det inte är genuint många skinnskallar som ploppat fram ur rännstenen och representerar dem. Några finns det säkert -men i vilket parti finns det INTE rötägg?
Näe, det är svenskar som du och jag. Som bott nära flyktingförläggningar, levt mitt i krocken av kulturer och reigioner. Fått stå tillbaka i samhället och sett på när nyanlända cyklar omkring på en ny cykel, knappar på den nyaste mobiltelefonen, har den snyggaste skinnjackan och kör omkring med dyra bilar. Detta utan att de får gå samma trappstege som "vi" svenskar får göra.

Om man nu sitter och höjer på ögonbrynen, lägger armarna i kors och suckar över det jag skriver, ja tänk då på Malmö. Hur var det där för 25 år sedan? Hur är det nu? Eller Stockholms förorter. Hur var det där för 25 år sedan? Och nu? Vad är skillnaden på för 25 år sedan och nu?

Hur vill vi att våra barn ska få växa upp här? Med pepparsprej i innerfickan, inte våga gå ut efter mörkrets infall, inte veta hur Sveriges nationalsång går, inte kunna ha cykel ens fastlåst utan att den blir stulen...Näe, tack.

I morse när jag klev på bussen så var det en man med utländsk härkomst som körde. Jag klev på och inget mer med det. Efter några mil så klev det på några andra invandrare. Ena tjejen la av ett leende mot mig och sa "Hej" på nysvenska. Jag hejade tillbaka förvånat. Några mil till så klev det på en familj. Invandrare. De hade en liten dotter på kanske 10 månader med sig. De satte sig alldeles framför mig. Lilla dottern lekte "tittut" med mig bakom sätet. Jättesöt! Sedan satt hon i sin pappas knä och tittade ut genom bussfönstret. Stora ögon och munnen häpet öppen. Jag slogs av tanken "Undrar vad hon skulle ha sett genom fönstret i sitt ursprungsland? Krig? Döda kroppar? Ruiner?".

Jag menar med detta att jag är inte en osympatisk, okänslig kall rasist. Näe, jag är en superkänslig, överemotionell, äckligt och onyttigt empatisk människa. Jag hjälper ju för fasiken daggmaskar över vägen! Hatar spindlar, men tar ändå ut dem. Även om mitt nackhår står rakt ut. Jag praktiserade på rättsspsyk med dömda brottslingar och lärde mig "tycka om" flera av dem. Jag är ingen kall människa!

Men jag ser vad som händer runtomkring. Och det är åt helvete. Idag också.

Nattinatti! Kramisar!

Med risk för att stämplas som rasist...

Jaaa... Trött i huvudet, tom i bollen och samtidigt arg som ett bi. Ingen bra kombination för en som har utmattningssyndrom i nacken. Jag känner den flåsa mig där så att nackhåren reser sig.

Skolan har kommit igång och det känns bra. Kul att använda hjärnan igen och med en ny grupp (grupparbete) som är flitiga som speedade myror. Har ett arbete om Suicid (självmord) nu och det ska vara klart i morgon. Redovisning inför halva klassen på Torsdag.

Detta borde vara nog för mig att tänka på, tillsammans med att få ihop vardag, familjeliv och allt med det. Men nej då. Nu ska jag skriva av mig något som säkert ger mig ovänner och färre vänner på Facebook. Ok. Må så vara.

Men vart börjar man? Eller "jag"? Tja, jag kan börja så här:

Sverige har problem. Världen har problem. Det krigas, torteras och händer en massa fruktansvärda saker som vi här i lilla sverige inte ens kan föreställa oss. Människor flyr, små barn flyr. Kvinnor, män och gamla flyr. Och flykt är ju ett ursprungs-beteende för oss människor, så det är inget fel att människor flyr från hemskheter!
Men...
Jag anser: Sverige är ett litet land. Ett land som i århundrande har hållit fred. Ett land som har kunnat tagit hand om sina sjuka, svaga, arbetslösa invånare. Vi har varit ett bra land. Men någonstanns gick det fel. Det går knappt att vara arbetslös i Sverige idag. Än mindre sjukskriven. För att inte tala om att vara missbrukare och sjuk och arbetslös.
Mäh!? Är du dum i huvet? Sverige är ju ett bra land, kanske du tänker. Hm. Får jag berätta vad som hände mig när jag sökte läkarhjälp för panikångest och depression för snart 20 år sedan. Läkaren skrev ut antieppressiva tabletter och sa; "Det är inget mening att du förväntar dig psykologsamtal. Det är för lång väntelista på sånt...". Jag åt mina tabletter och måendet gick upp och ner. Efter fem år så genomgick jag en mer eller mindre, ofrivillig abort. Killen gjorde slut. Jag kraschade psykiskt. Sökte läkarhjälp och läkaren frågade; "Har du försökt att ta livet av dig? Nähä, då så. Då prioriteras du inte och får ingen psykologhjälp...".

Jag har brottats med Arbetsförmedlingen i många år. Gick först medieprogrammet på gymnasiet "framtidens utbildning". Men när jag tagit studenten och gått ett påbyggnads år, så fick man höra att jobbet fanns i Stockholm. Så jag provade min lycka där. Men fick höra att jag var för ung, för oerfaren och hade för lite skinn på näsan. Det fanns inga jobb!
Varje gång jag skrivit in mig på AF så har det funnits ett fåtal arbeten att söka. Varje arbete får hur många sökanden som helst och därför är chansen till anställning minimal Man får nästan slåss för ett vikariat som lokalvårdare!

Alla som känner mig vet att jag drömmer om en liten gård. Där jag kan bo med familjen och mina djur. Påta på och bara vara. Men låna pengar till att köpa en liten gård? Näe. Jag är ju inget att satsa på för samhället, så jag får inga lån.
Därför bor vi i lägenhet, som vi hyr. Tyvärr bott här alldeles för länge. Vi flyttade hit för snart 9 år sedan. Då var det lugnt och man kunde gå ut med hundarna och barnvagn och strosa på. Parkerade cykeln och sparken utanför. Barnvagnen kunde stå i trapphuset. Ok, kommer igång en incident när polisen och ambulansen hämtade en knivhuggen man i grannlägenheten, men det var aldrig nåt man blev rädd för. Det var svartsjuka inblandat.
Efter nåt år beslöts att flyktingar skulle få flytta in i de tomma lägenheterna som fanns här. Första incidenten kom efter någon vecka, då en utländsk kvinna drog ut mina tvättkläder ur maskinerna och lade dem på golvet. Jag försökte förklara att det var min tvättid och visade på almanackan. Men det upprepades och vi fick ha skitiga underkläder den julen.
Under det följande året så blev vårt förråd som en schweizerost av uppklippta hål. Barnkläder som dottern vuxit ur, slets ut ur förrådet och varje gång jag gick ner i källaren så fanns ett nytt hål och mer saker var borta. En granne såg flera av de utländska kvinnorna med barn, stå och dra ut saker från mitt förråd.

Att gå ut med hundarna var en pina. Antingen så kom flera av de utländska barnen och spottade på hundarna. Eller petade på dem med pinnar. Eller cyklade så nära att hundarna fick en smäll och blev skeptisk till cyklar efteråt.

En vägg-i-vägg-granne var en familj med pappa och två tonårsdöttrar. Han läste ur sin heliga skrift och mässade högt i trapphuset. Upp och ner. Skrek åt döttrarna och efter en "smäll" gick döttrarna ut och grät i trapphuset (det är lyhört). Min egen dotter vågade inte sova i sitt rum för det lät så mycket från grannlägenheten. De flydde en natt och polisen var här och letade dagen efter.
Strax efter kom en ny familj. Denna lugnare, trodde jag. Ja, utan mässande. Men det var omöjligt att sova efter ett nattarbetspass, jag kunde inte vara ute på balkongen för jag hörde inte ens vad jag själv tänkte. Även de flydde mitt i natten. Polisen kom och frågade när jag senaste sett dem.
Det var inte kul att gå ut alls. Hade man hundarna med, så blev det kaos. Hade jag dottern med, så var hon livrädd för att det var högljudda personer som hon inte förstod.
Detta pågick i nåt år.

Fick veta i våras att det var dags igen.
Så i sommar har det flyttat hit, kanske 10 familjer. Alla åldrar. Många barn och tonåringar. I börjar 2 familjer och nu har de övriga familjerna kommit de senaste veckorna. Ok. Det är människor som flyr från hemskheter. Jag vet! Jag försöker verkligen att vara medmänniska och tålmodig. Men det finns faan gränser!

På den senaste veckan har det hänt följande:
*Dottern blev påsprungen på väg hem från skolan. Blev slagen med en trädgren i ryggen så att det gjorde ont. En vuxen såg det och sa till det andra barnet så att det slutade. Det var en invandrarpojke. Ok. Alla barn kan vara grymma och bla bla bla. Men ALDRIG tidigare har min dotter blivit slagen på väg hem från skolan. Aldrig.
*Att gå ut med hundarna är än en gång en pina. Det skriks på dom, svärs och dottern vill inte längre gå ut med dem. Invandrarbarnen samlas som hökar kring hundarna så fort man kommer ut. Men inte för att klappa och vara snäll...
*Dottern kommer inspringandes och undrar vad "bitch" och "fuck you" betyder. En av invandrarpojkarna har skrikit det åt henne.
*Jag var ute med hundarna när det var halvmörkt. Kvällskiss. Två män följde efter mig, fastän jag gick på "omöjliga vägar" där de absolut inte hade nåt att göra på. Invandrarmän.
*Dottern berättar att samma invandrarpojke som tidigare, tittar på henne och gör "dödstecken" på skolan (visar skär av halsen, nickar mot henne och hugger med en matkniv osv).
*Min cykel blev stulen igår. Den var fastlåst och fullt synlig. Ett vittne såg två tonårspojkar som stod och bände upp låset. Invandrare.

Kalla mig "födomsfull", gör det! Men slå då upp ordet i ordboken först. Jag pratar och skriver om egna erfarenheter. Inget jag läst om eller hört om. Utan som MIN familj själv varit med om. På EN vecka!!!   

Jag håller på att explodera. Är så arg, frustrerad och förbannad på en och samma gång. Ska man behöva leva så här?! Vara rädd för sin egen skull, för hundarna och sina egendomar?

Det jag inledde inlägget med, var alltså att Sverige kan ju inte ens ta hand om sin egen befolkning! Hur ska vi kunna rädda andra, utifrån? Det kan aldrig komma att gå bra. Det kommer att bli som om vi symboliskt tänker oss en flotte. En flotte som är Sverige. Det finns plats för 20 personer på denna flotte. I början var vi 10 st. Vi ser andra flottar som flyter omkring, men våran flotte är finare och vi har mat och parasoll på vår. Plötsligt kommer en flotte som håller på att sjunka. Vi tar emot de 3 personerna som sitter på den. Då är vi 13 personer på vår flotte. Maten blir lite mindre till var och en och alla får sitta med fötterna utanför parasollet, för platsen finns inte för alla under. Då kommer det en trasig flotte till. Vi tar ombord de 4 st som sitter i den också. Då är vi 17 st i flotten. Nu får vi turas om att få skugga av parasollet, för platsen finns inte. Vi får äta en potatis/person i stället för 2. Snart ser vi en trasig flotte till komma emot oss. 4 personer vill ombord. De valde vår flotte, eftersom vi hade godare mat och ett parasoll med fina ränder på. Det hade inte de andra flottarna som flöt runt oss. Nu blev det trångt. Någon får sitta med fötterna i vattnet. En haj cirkulerar under. Det blåser upp till storm. Parasollet kan inte skydda alla, utan hälften blir blöta. Det finns inte plats att hålla i sig. Någon ramlar överbord. Till hajarna.  Det blir bråk och slagsmål om vem som ska få sitta närmast parasollpinnen och hålla i sig. En får en snyting så den åker i vattnet. Ingen hjälper denne upp, för han är ju redan förlorad.
Stormen avtar. På flotten finns nu 9 personer, utan mat, alla är förbannade på varandra, ingen får längre skugga eller skydd av parasollet för det blåste sönder. Och en person tog löst parasollpinnen och slogs med den.
Så de som ville hjälpa gjorde sig själv en björntjänst. Det är precis detta jag tror att Sverige gör mot sig själv just nu.

När inte Sverige kan ta hand om sina egna arbetslösa, bostadslösa, sjuka och svaga -HUR ska vi kunna ta hand om andra länders likar? Och inte bara det att resurserna saknas, tänk vilka trauman många av dessa flyktingar och invandrare har varit med om! Vilka psykiska och fysiska men som de har med sig hit. Som vår sjukvård inte kan ta hand om.
Tänk alla de händelser som de varit med om, död, blod och hemskheter de har fått se. Psykiska trauman som är obearbetade och obehandlade. De har sett sina barn, föräldrar, vänner bli halshuggna, våldtagna och torterade. Posttraumatisk stressyndrom "de luxe".
Till det då tänka på att de flesta av dessa människor har ett annat sätt att leva, religion, livsfilosofi och tankesätt. De tänker inte på en hund som en "familjemedlem", utan en ohyra som stjäl mat och sprider sjukdomar. De kan se en svensk tjej som är snyggt klädd, men i deras ögon är hon en "hora" och helt laglig att våldta. I deras land.
Kan rabbla hur mycket som helst, ,som INTE handlar om fördomar. Lyssna själv på en invandrare/flykting som berättar. Det har jag gjort.

Hur mycket vi än VILL hjälpa till, öppna famnarna, sträcka ut händerna och rädda världen så måste vi också komma ihåg att vi alla är människor, MEN är olika. Religionen, till exempel. Vilken är det största orsaken till krig idag? Religion. Man kan inte bara tro att så fort någon kommit över gränsen till Sverige, så är de svensk. Men det verkar nästan så idag.
En stor brist hos det svenska styret är (enligt mig) att invandrare/flyktingar inte får den grundläggande guidning i Sverige. De borde få lära sig mer om våra seder, regler, lagar osv. Vad som gäller här. Ta seden dit man kommer. Vara tacksamma för boende, fred, mat osv.

Med dessa rader kryper jag till kojs. Byter kanal när jag ser reklam om "Flyktinghjälp" på Tv:n. Tycker så klart att bilderna är hemska och att hela världen borde få leva i fred och harmoni. Men alla kan inte leva i Sverige. Gör som DU vill, sätt in 100, 200 eller 500:- till Flyktinghjälpen. Jag har nyss bidragit med 2500:- i form av min cykel...

Nattinatt o Kramis