Det ser mörkt ut...

Nu är jag arg. Upprörd. Förbannad. På krigsstigen. Skulle kunna möta vem faan som helst i boxningsringen. Bring them on!

Dagen började med husvisningen. För att förklara det kort, så blir det ingenting. Inget så här långt ifrån sambons jobb. Och inget i den prisklass som det här var. Så...dödläge. Känns som om mina framtidsdrömmar blir nedsprutad av en slang med kloakvatten. Med mycket bajs i.

Sambon vill också att jag ska få ett fast jobb först. För att jag ska kunna ta lånet, eller att vi står på samma. Vet ej. Men vem vet om jag kommer att få ett fast jobb efter utbildningen? Jag kanske kommer att få vikariera jättemycket på olika ställen, men inte få ett fast jobb. För hur många fasta jobb växer på träd, numera?

Och jag har sagt att "ingen bebis förrän vi flyttat". Så...jag ska ta mej fasiken sy igen mig i underlivet, göra mig av med djuren och se mig om efter en ny dröm (dom kanske behöver nån som vaktar en barack på Svalbard? Eller fler nunnor?).

Är bara tvungen och få avreagera mig. Få ur mig. Jag är så arg! Varför kan inte jag få bo på en liten sketen gård, med min familj och mina djur och bara ha det bra? Det är tydligen för mycket begärt. Alldeles för mycket. För mina 2 tidigare "försök" till att bo på en gård med sambo, har resulterat i att jag blivit utslängd från gården. Eller den ena gången stack jag själv, för sambon valde spriten framför familjen. Eller före mig.

Jag är nog konstig. Knäpp. Eller nåt jävulskap måste det ju vara. Det här med kärlek kanske inte är min grej? Jag kanske ska leva uppe i mitt lilla torp med mina djur och låta det växa skägglav i röven och mossa på huvet? Mata rävar, björnar och träna vargar. Äta hemodlade pärer och nacka en höna då o då. Tror fan på det snart. Fast hönorna skulle jag inte kunna nacka, så jag fick väl bli vegetarian, då.

Fy faan vad less jag känner mig. Huvudet kokar. Skulle vilja slippa den här skitlägenheten på stört. Skulle inga andra bo i lägenheterna runt omkring så skulle jag fasiken tända eld på skiten.

När vi kom hem från "visningen" så ville jag bara bort. Tog hundarna och tänkte g en rejäl promenad. Då ploppar det fram 3 st flyktingbarn och börjar "yla" och reta hundarna. De har gjort så många gånger nedanför köksfönstret, eftersom hundarna sitter i fönsterbrädan. Hundarna blev ju tokig, så klart. Så jag vände på klacken och tänkte gå åt andra hållet. Då följer dom efter!!! Så då fick hundarna kissa oh sen gick jag in igen. Eller skulle gå in...

I porten ställde sig då de tre pojkarna och ville klappa hundarna. Då tänkte jag "OK. Nu ger vi dessa killar en lektion i klappa-hund-i-Sverige". Så jag satte hundarna och visade att de skulle sträcka fram handen och huka sig. Då spratt ena hunden till och blev busig. Pojkarna trodde att hon skulle äta upp dem och spratt till. "Ingen fara", sa jag på svengelska. Och så visade jag dem igen hur man skulle göra. Att man ska vara lugn och stilla. Då börjar den ena killen att sparka grus på hundarna! "Nej!" röt jag och tittade på dem. Så lutade sig en av pojkarna fram igen och hundarna började vifta på svansarna och "prata", som de gör. Ena killen hoppade bakåt och en av de andra började sparka grus igen. Mot ansiktet på hundarna. Och stod och flinade. GAH!!!

Så mina ledord dag är; "Det är inte ens lönt att försöka. Det går åt helvete i alla fall".

Kramis (en snabb sådan)