Det är lite märkligt hur man fungerar. Eller hur ialla fall jag fungerar. När jag skriver som mest i skolarbetet, så blir det gärna paus i bloggandet . Eller kanske det är hjärnan som inte orkar spinna om allt runtomkring, när jag sitter och plitar ihop en akademisk text efter konstens alla regler.
Men fastän jag suttit i timmar varje dag på slutet med min psykiatrirapport, så har jag också hunnit fundera på allt mellan himmel och jord. Framtid, dåtid. Drömmar, hopp och förtvivlan. Det an pendla snabbt. Men en sak som är i görningen, är att vi ska på "husvisning" med mäklare i helgen! Det känns både skrämmande, pirrigt, otroligt kul och lite ångestladdat. Ungefär som när man ska hoppa fallskärm; man vet att det blir en hisnande upplevelse. Fantastiskt men man vet inte vart man "landar".
Huset är (vad jag vet nu -innan visningen) både helt perfekt OCH helt omöjligt. Det både är vad vi letar efter och inte. Det skulle innebära stora positiva förändringar för oss, men ligger inte så nära till Sundsvall som vi egentligen skulle vilja. Pendlingsavståndet blir fortfarande långt. Men möjligheterna i huset är oändliga;Trägolv, högt i tak, ytor, spegeldörrar, spröjsade fönster, trädgård, tillhörande betesmark, ladugård...
Motorn bakom detta är ju; jag. Jag har nått gränsen med att bo i lägenhet, må dåligt av detta, trött på stressituationen som vi alla är i nu. Det är dags att "bygga sitt eget bo". Så det känns lite som att jag har hoppat i en skröplig eka och försöker få med mig mina nära och kära i ekan. Vi får se hur det går. Jag får i alla fall med mig mina viktigaste på visningen och det känns varmt i hjärtat.
Nä. Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad. Fryser och känner mig lite ruggig. Kan bero på att jag sov 3 timmar natten som var och sedan varit i stan och shoppat hela dagen och eftermiddagen.
Så trött, hoppfull och seg säger jag god natt.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar