Jag blir både generad, glad och energisk av att ha fått så mycket positiva reaktioner på gårdagens inlägg. Trodde väl ALDRIG att det skulle bli sådan respons på det. På "mina" tankar. Fastän så många andra också tänker så, det vet jag ju. Men SÅ många av mina nära...
Alltså jag har ju vetat att många tycker liknande. Det är ju bara att se på SD:s opinions siffror, hur folket tänker och tycker idag. För en sak är då säker; man behöver inte vara rasist, beundra Hitler, rata pizza och raka skallen för det. Näe. Jag tror att de allra flesta som sympatiserar ed det partiet gör det just för att det är det enda partiet som vill se det som håller på att hända i vårt land just nu. Och händer Och ha hänt.
Det är åt helvete. Inte med individerna som är invandrare, utan med politikerna som blundat för det som händer och varit naiva nog att tro att man kan hjälpa alla som vill ha hjälp -utifrån. Hela den karusellen är det som är fel.
Nu säger inte jag att jag är SD:are, men jag förstår att de växer i Sverige. Och att det inte är genuint många skinnskallar som ploppat fram ur rännstenen och representerar dem. Några finns det säkert -men i vilket parti finns det INTE rötägg?
Näe, det är svenskar som du och jag. Som bott nära flyktingförläggningar, levt mitt i krocken av kulturer och reigioner. Fått stå tillbaka i samhället och sett på när nyanlända cyklar omkring på en ny cykel, knappar på den nyaste mobiltelefonen, har den snyggaste skinnjackan och kör omkring med dyra bilar. Detta utan att de får gå samma trappstege som "vi" svenskar får göra.
Om man nu sitter och höjer på ögonbrynen, lägger armarna i kors och suckar över det jag skriver, ja tänk då på Malmö. Hur var det där för 25 år sedan? Hur är det nu? Eller Stockholms förorter. Hur var det där för 25 år sedan? Och nu? Vad är skillnaden på för 25 år sedan och nu?
Hur vill vi att våra barn ska få växa upp här? Med pepparsprej i innerfickan, inte våga gå ut efter mörkrets infall, inte veta hur Sveriges nationalsång går, inte kunna ha cykel ens fastlåst utan att den blir stulen...Näe, tack.
I morse när jag klev på bussen så var det en man med utländsk härkomst som körde. Jag klev på och inget mer med det. Efter några mil så klev det på några andra invandrare. Ena tjejen la av ett leende mot mig och sa "Hej" på nysvenska. Jag hejade tillbaka förvånat. Några mil till så klev det på en familj. Invandrare. De hade en liten dotter på kanske 10 månader med sig. De satte sig alldeles framför mig. Lilla dottern lekte "tittut" med mig bakom sätet. Jättesöt! Sedan satt hon i sin pappas knä och tittade ut genom bussfönstret. Stora ögon och munnen häpet öppen. Jag slogs av tanken "Undrar vad hon skulle ha sett genom fönstret i sitt ursprungsland? Krig? Döda kroppar? Ruiner?".
Jag menar med detta att jag är inte en osympatisk, okänslig kall rasist. Näe, jag är en superkänslig, överemotionell, äckligt och onyttigt empatisk människa. Jag hjälper ju för fasiken daggmaskar över vägen! Hatar spindlar, men tar ändå ut dem. Även om mitt nackhår står rakt ut. Jag praktiserade på rättsspsyk med dömda brottslingar och lärde mig "tycka om" flera av dem. Jag är ingen kall människa!
Men jag ser vad som händer runtomkring. Och det är åt helvete. Idag också.
Nattinatti! Kramisar!
så jäkla sant!! jag har en del väldigt goda vänner av olika nationaliteter,men är ändå SD förespråkare.För att det är det enda parti som jag kan säga har en vettig politik IDAG!! Jag har inte röstat sen jag var 18 år och jag fick rösta för första gången.Då tänkte jag rösta på centern för dom var emot kärnkraften för jag var nybliven mamma o tänkte på mitt barn.Pappa tog mig i örat o såg till att jag röstade på sossarna för Palme var bäst...jag hade ingen aning.Men inte förän nu har jag brytt mig om vad som händer o sker i Sverige,för jag har inte märkt av det.Nu märks det tydligt...och man måste ta en ståndpunkt till om man vill ha kvar Sverige eller inte,nu handlar det inte om kärnkraft längre........nu handlar det om våran existens....
SvaraRadera