11 September idag...
Jag vet inte hur många gånger jag har drömt mardrömmar om flygplan, skyskrapor, panik och krig, efter att "11 September-katastrofen" skedde. Det är sånt där som man aldrig tror ska kunna hända i ett land utan krig, men när det händer så blir man otroligt berörd fastän man bor på en annan del av jordklotet.
I morse när vi åt frukost, jag och min dotter, så sa jag att "Idag är det 11 September. Har ni pratat om det på skolan?". Men det kunde hon inte minnas. Man kan väl inte påstå att de är för små heller (snart 11 år) för de har pratat om 1:a och 2:a världskriget, Indianer och andra "krig" i världen. Då börjar ju mina tankar att spinna på högvarv: Varför inte mer om IS, Talibaner och 11 September?
Rädd att skrämma dem? Eller för att inte väcka misstro/ avsky mot just IS-länder, Talibaner osv? Eller med respekt för de som kommer från de länderna?
Nu menar jag inte att alla nedanför Europa är IS-anhängare. Nej. Men de har sitt säte där. Och det är högaktuellt att prata om vad som skulle kunna hända om de flyger in i en annan västerländsk byggnad? Som min mardröm som jag hade häromnatten. Jag drömde att jag var en av de få människor i världen som fick tillgång till information om IS. Att de skickar ut "celler" i våra Europeiska länder. Och att de planerar att skicka bombplan på alla våra kärnkraftverk här i västerländerna...
Fy vilken mardröm! Tänk Er om detta skulle hända. Då är det bye bye...
Reaktionerna på mina tidigare inlägg fortsätter att visa sig. Både negativt, men också positivt. Ibland känner jag mig höjd till skyarna och att jag har "satt huvudet på spiken" för vad många av oss tycker. Men det finns också reaktioner av motsatt effekt; Iskyla. Paria. Rädsla?
På en vecka så har jag tagit ett steg i en åsiktstrappa. I andras ögon har jag antingen växt eller förminskats. Visserligen skulle väl ingen vara gladare än jag om jag ses som "mindre" på ett fysiskt sätt. Men jag menar att jag som tänkande individ har krympt. Jag ses som rasist eller obekväm.
Men jag står för vad jag tycker. Det har jag nog alltid gjort. Gått min egen väg. För det är ju något som an får lära sig redan i småbarnsåren, att man har rätt att tycka vad man vill och gå sin egen väg. Visst vill man väl vara den som sitter på ålderdomshemmet och är glad över att man gick sin egen väg? Gjort sina val? Stått för det man tänkt och tyckt?
Hur är det med det där egentligen? Jag tror att väldigt många (vet) inte vågar stå för sina åsikter. De vågar inte gå till höger när alla andra tar stigen till vänster. De väljer sallad på resturang, fast de vill ha en flottig lövbit med pommes, för att de andra nyttar till sig och beställer sallad. Eller köper fula, nya glasögon för att de är moderna och alla andra har dem. Såna där val gör vi alla säkert varje dag. Val som vi väljer, fastän vi vill något annat och sedan är vi missnöjda och beklagar oss.
Det här med att "stå på sig" har jag nog ändå varit ganska duktig på ända sedan barnsben. Sedan har det inte alltid varit positivt -oh nej! Jag kunde nog ha motverkat mycket av den skolmobbing som jag fick stå ut med -om jag följt med strömmen och gjort som de andra. Men jag har någon konstig djup moral inom mig. Ju mer jag tänker på det så är det nästan de "10 budorden" som jag på nåt omedvetet sätt har inpräntat i min moraliska syn.
Som en gång skolan när läraren pratade om "Vi har väl alla stulit ett tuggummi på affären...". NÄE. Det har jag INTE! Jag stjäl inte! Det närmaste stjäla jag kan komma är fjantiga saker som tärt mitt samvete och jag har gottgjort. Jag har aldrig varit otrogen, eller ens varit nära. Den spärren är djupt ankrad i mig. Jag brukar inte heller göra saker som jag inte vill/grupptryck. Jag är inte svag för grupptryck och har aldrig varit. Tjuvrökte aldrig som ungdom/barn (tackade starkt Nej), är nykter på de allra flesta fester (för att jag vill det) står hellre ensam kvar, än att gå motvilligt åt det håll alla andra går.
Detta visar sig ju verkligen nu med denna Blogg. Nu när jag tagit bladet från munnen och vågar stå för det jag tycker om dagens samhälle och i frågan om flykting/invandrarpolitiken.
Jag kan avslöja att snart 200 st varit in och läst mitt inlägg "Med risk för att klassas som rasist" sedan i Måndags. Det är ungefär lika många läsare som jag brukar ha på en hel månad! I alla fall så finns det inte en enda kommentar på bloggsidan på detta inlägg. På Facebook är det några. Men muntligt" har jag fått en enorm respons! Pratade lite igår med två som står mig nära och de instämmer i att det är "vanskligt" att gilla ett inlägg som har starka åsikter. Man kan förlora vänner! Man kan bli stämplad! Folk plockar bort sig från ens Facebook!
Ja. Jag vet. Men vilka är alternativen? Om vi inte står för vad vi tycker, kommer någon som törs att stå för sin åsikt. Tänk om det är en annan åsikt än ens egen? Vad ska man göra då?
I den större delen av mitt liv så har jag haft dåligt självförtroende, men självkänslan har ändå varit rätt så bra. Jag tror att det är därför jag gått mina egna vägar. Sedan ser säkert många på mig som "konstig", "lite koko" eller vad det nu är. Ok. Jag tar det. Jag skadar ingen, manipulerar inte, kränker inte. Det är jag som gör bort mig och ingen annan.
Många var det som skakade på huvudet och höjde på ögonbrynen, när jag flyttade med mina djur upp i ett Torp mitt i skogen. Ingen toa. Inget fungerande rinnande vatten. Golvdrag som frös fötterna blå och ylande vargar utanför husknuten. Jag kände folks blickar och hörde deras fnys. Idag ser jag tillbaka på de 3 åren som 3 av de bästa i mitt liv. Jag kan med värme tänka tillbaka på de kvällar min mage pajade och jag fick sitta på utedasset i -30 och titta på stjärnorna. Eller på när jag satt bakom husknuten och morgonkissade och det kom en räv och tittade på mig. Eller den gång en björn lufsade utanför stallfönstret när jag var I stallet. Inte många i min ålder har upplevt det. Jag har nog aldrig varit så välmående som när jag bodde däruppe.
I bland så tänker jag så makabert, som vad det ska "stå på min gravsten". Det är väl lika som hur man vill bli ihågkommen. Jag gör det så klart med en viss självironi och ryck i mungipan. Men det står just nu mellan; "Nu får jag sova hur mycket jag vill..." eller "Jag gick i alla fall dit jag ville..."
Hur vill DU bli ihågkommen? Som någon som tyst håller med, Håller med gruppen för att inte bli utanför eller Står för vad du tycker?
Fundera på det.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar